Jag stod högst uppe på berget, stod och vinglade och njöt

Mitt emellan jord och himmel och ekade och tjöt

Jag var ett steg ifrån evigheten, om jag tagit den korta vägen ner

Och jag hisnande och stod stilla, för jag ville se mer

Jag såg dimman sakta falla,

Och jag skrek: ta inte slut

Inte slut hörs ekot skalla,

Och en sol gick upp och en dag blev till,

Som föddes ur dimman som solen förvandlat till guld

Och då satt jag mig ner, var de här bara början

Skulle det komma mer, mer, mer, fastän tiden stod still

Är det likadant jämt, jag går där nere i sörjan

Kanske jag inte ser, ser, ser, kanske jag inte vill

Och jag sprang ner för berget, jag var Akilles hack i häl

Jag tänkte örn, men var en kråka, och jag visste det väl

Jag var upprymd av ett under, lika vanligt som unikt

Att sova vaken är en blunder att säga allt är sig likt

För jag såg dimman sakta falla,

Och jag skrek: ta inte slut

Inte slut hörs ekot skalla,

Och en sol gick upp och en dag blev till,

Som föddes ur dimman som solen förvandlat till guld

Och då satt jag mig ner, var de här bara början

Skulle det komma mer, mer, mer, fastän tiden stod still

Är det likadant jämt, jag går där nere i sörjan

Kanske jag inte ser, ser, ser, kanske jag inte vill