Fältmarskalk Fabian Wredes betänkande om Finska kriget och dess fiasko och förestående slut. Källa; Djupadals gårdsarkiv, Blekingearkivet.

Betänkande

Knappt hade Norra Arméen öfverträdt Westerbottns gräns, för än den genast erfor de svårigheter hvaraf den förut i detta land haft en bedräglig erfarenhet. Redan i förledne våras nödgades jag in rapportera huru saknade handräckningen. Bristande hästar och lama anstälter, oftast i farans stund försvårade Arméens förrättningar, och samma förhållandevisar sig nu, likväl på en såvida ursägteligare grund, som detta land nu värkeligen mycket lidet af förrige årets Corwéer, af Ryska Expedition från Umeå, af vår egen armées Retrait, och i synnerhet af en fiendtlig armées långvariga vistande därstädes.

Med Befalkning och hästtillgång så Disproportionerad til behof och Distancer, och med en så stor fattigdom på egne Producter skall alltid detta Land, äfven utan ofvanåberopade tilfällige orsaker framställa oöfvervinneliga svårigheter för större Arméens fortskaffning och underhåll.

Äfven i militairiskt afseende lärer Position Norrom Qvarken i ingen årstid kunna anses dräglig då icke dennas passage är kraftigt försvard met fiendens Canonslupar och Transportfartyg, hvilka fordra blott en vacker dag att landsätta i Arméens Rygg. Jag känna sanfärdeligen intet land som så Complet förenar alla olägenheten af ett ofördelagtigt läge af saknade tilgångar och af ett hårt climat.

Af sådan anledning har jag afstyrckt Arméens framträngande därstädes i Spåren af en härjande fiende som ytterligare förstört de få Reserver som detta utblottade land kunnat erbjuda.

Man erindre sig blott att Norra Arméen nu Marschera med Bondskjuts från Ångermanland, som redan i flere veckor och från 20 á 30 mils afstånd är hithämtad, och hvilken ingalunda hälst med nuvarande systeme kan ytterligare framtvingas andra 30 á 40 mil in i ett främmande län och att den delen af Kust Arméen som äfven til en sådan Expedition skulle användas på lika sätt skall med Bondhästar förses, och att detta förhållande och alla desse brister inträffa i ett land hvarest ciwila styrelsen saknar alla medel at lämna nödigt biträde, och hvarest National lynnet synes ett värckeligt appositum mot National lynnet på andra sidan sjön.

Och då nu framför alt förekommer att Herr Baron och Öfver Amiralen redan anser den årstid vara inne då våra armerade fartyg ej mera våga sig Norrut och följagteligen ej i sammanhang med arméen kunna agera, och af samma anledning tydeligen är att befara att Transporterne Sjöledes icke eller med den säkerhet kan påräknas som Arméens bestånd fordrar, så anser jag så mycket mera Arméens framträngande Norrut directe ledande til Repetition af förledne Campagns nys värda förhållande.

Visserligen är det ej en tilfällig besittning af Vesterbottn. Det äro resaurcerna med hvilka kriget kan utföras som ingå i beräkningen vid freds negatiatierne, och desse Resaurcer äro ty värre af fiendens för väl kände för at imponera på dess fodringar äfven med förutsättande för oss af en partis framgång.

Tvingas fienden tillbaka så återstår :/ til behållande af vår inkräcktning /: nödvändigheten af en Vinter åtminstone sen Höst Campagne och jag tror mig redan hafva bewist att denna skall medföra Arméens afskärning eller uplösning. Återgå vi sjelfwilligt hvad är då vunnet, emedan fienden obehindrat återkommer. I alla fall medtar denna Camp Sveriges sista krafter utan motsvarande afbräck för fienden eller afgörande vinst för oss sjelfa.

Jag slutar detta med en ledsam Reflexion. Ryssarne skola alltid och par preference önska att leda Kriget åt Vesterbottn, hvilket äfven synes af den gränts de sig nu betingat. Här skola säkrast och snarast Sveriges Resaurcer indtagas genom nödvändigheten af ett aflägset och äfventyradt Sjöförsvar i de svåraste farvattn, genom en långväga och följagteligen kostsam framskaffning af alla lifs och krigs förnödenheter, samt genom den oundvikliga mortalité hvartil vår soldats ömtålighet skall föranleda; då däremot Ryska soldatens härdighet mot Climat och fattiguer dess lätthet att röra sig med inskränkt Tross och i synnerhet dess egenskap att lefva af litet skall gifva honom ett afgörande företräde. Vesterbottn skall således alltid blifva Svenska Arméens graf, kan och bör således hvarken nu eller någonsin blifva krigs Teatre, så framt man ej vill våga det hela mot tillfällige och obestämde fördelar som hvarken på kriget, eller på sjelfva fredsslutet skola medföra ett afgörande resultate. Umeå den 2 september 1809

Wrede