Lunds Universitet

Historiska institutionen

HIS 203

Handledare: Lars Olsson

Seminarieledare: Lars Olsson

Seminarium 1998-03-19 kl.16.15

Blekingskt engagemang under spanska Inbördeskriget

Av Jonas Larsson

Innehållsförteckning

1. Inledning

1.1 Syfte och metoder

1.2 Forskningsläge

1.3 Frågeställning

1.4 Material

2. Bakgrund

2.1 Non-intervention

2.2 Den internationella inblandningen

2.3 Frivilliga från Sverige

2.4 Spanienhjälpen från Sverige

3. De frivilliga från Blekinge i spanska inbördeskriget

4. Spanienkommittéerna i Blekinge

4.1.1 De första ”kommittéerna” organiseras

4.1.2 Karlshamn

4.1.3 Ronneby

4.1.4 Karlskrona

4.1.5 Kallinge

4.2 Arbetet fortsätter och fler kommittéer bildas

4.2.1 Karlshamn

4.2.2 Ronneby

4.2.3 Karlskrona

4.2.4 Olofström

4.3 Arbetet i kommittéerna står på sin kulmen. Ytterligare fyra kommittéer organiseras

4.3.1 Karlshamn

4.3.2 Ronneby

4.3.3 Karlskrona

4.3.4 Olofström

4.3.5 Backaryd

4.3.6 Mörrum

4.3.7 Svängsta

4.3.8 Bräkne-Hoby

5. Avslutande sammanfattning

6. Förkortningar

7. Käll- och litteraturförteckning

8. Bilagor

1. Inledning

Varje nyanskaffad prenumerant är en örfil åt fascismen. Ger ni dem

örfilarna hemma, så skall vi här i Spanien fortsätta med dem vidare.

Detta citat är hämtat ur Sydsvenska Kuriren den 18 september 1937 och är ett utdrag ur ett brev som skrevs av en av de frivilliga från Blekinge som deltog i spanska inbördeskriget.

Citatet sammanfattar ganska bra själva anledningen till varför jag först intresserade mig för

ämnet. Att sedan han som skrev det är min farmors bror gör det inte mindre intressant. Det var

oerhört oroligt i Europa under 30-talet, med bland annat två fascistiska diktaturer som härjade tämligen fritt. I spanska inbördeskriget som utbröt på sommaren 1936 kom båda dessa länder att delta på de spanska fascisternas sida. Kriget i Spanien blev snabbt en internationell angelägenhet och det har ibland kallats för 30-talets Vietnamnkrig. Den internationella inblandningen kom fascisterna så småningom att vinna på, men det är inte dit jag vill komma. Kriget blev första gången som man i Europa fick chansen att ta upp kampen, både direkt och indirekt, mot den fascismen som man såg växte allt starkare. Direkt kom denna kamp innebära att människor åkte till Spanien och slogs mot fascismen. Indirekt innebar den att det organiserades hjälpinsamlingar i många länder till förmån för Spaniens folk, däribland Sverige Citatet ovan tycker jag ger en bra bild av denna kamp.

1.2 Syfte och Metod

Huvudsyftet med min uppsats är att jag vill undersöka Blekinges engagemang under spanska inbördeskriget. Engagemanget tog i Sverige uttryck i främst två former, dels genom att frivilliga åkte ner och aktivt deltog i konflikten och dels genom att Spanienkommittéer organiserades. Jag vill i den här uppsatsen undersöka närmare framför allt vad som gjordes i Blekinge för folket i Spanien, i de lokala spanienkommittéerna. En mindre del av uppsatsen berör även de frivilliga från Blekinge som stred i Spanien.

Jag har i uppsatsen först försökt besvara de frågor som jag ställt upp. Sedan har jag försökt jämföra det som jag kommit fram till med det som tidigare finns skrivet om svenska frivilliga och Spanienkommittéer i Sverige. I praktiken är det de resultat son Jönsson, Kennerström och Lundvik kommit fram till (se nedan).

1.3 Forskningsläge

Förutom den B-uppsats som jag skrev tillsammans med en kamrat så finns det mig veterligen inget skrivet om Blekinge och spanska inbördeskriget. De resultat som vi kom fram till rörde främst de frivilliga från Karlskrona. Vad gäller kommittéerna i Blekinge konstaterade vi att de i slutet av 1937 fanns fyra stycken. Dessa låg i Kallinge, Karlshamn, Karlskrona och Ronneby

I februari 1939 bildades även i Svängsta. Sammanlagt skulle det alltså funnits fem stycken Spanienkommittéer i Blekinge. De frivilliga från Karlskrona var tämligen typiska för att vara frivilliga från Sverige. Nio av tio tillhörde arbetareklassen, fyra var sjömän och fem var grovarbetare. Medianåldern var 33 år, d.v.s. lite högre än genomsnittet för hela landet som var 28 år. Partitillhörigheten hade vi svårt att fastställa men troligtvis var de flesta kommunister. Det finns alltså inte något mer skrivet om Blekinge och spanska inbördeskriget men det finns

däremot en hel del skriverier om Sverige och spanska inbördeskriget. Det är dock endast tre källor som jag har använt. Det är två artiklar ur tidskriften Arkiv samt en doktorsavhandling. Jag kommer nedan att göra en noggrann genomgång av dessa tre källor för att sedan i avslutningen kunna återkomma till deras resultat.

I tidskriften Arkiv, nummer 4, publicerade Claes-Göran Jönsson artikeln SKP och den svenska spanienrörelsen. Den kom ut 1973 och var då, vad jag har förstått, något av det första som skrevs om spanienrörelsen i Sverige. Artikeln tar upp kommunisternas förhållande till spanienrörelsen och Jönsson menar att deras roll i det hela var central. Insamlingarna till Spanien fick en trevande start blad annat på grund av valrörelsen 1936. SAP var till en början inte villiga att vara med i någon gemensamt ansträngning med de andra arbetarpartierna. SKP ville ha ett så brett deltagande i en tänkt spanienrörelse som möjligt. Därför kom SKP att föra en uppehållande taktik gentemot SAC och SP, för att få med sig SAP i ett gemensamt samarbete. Till slut, den 23 oktober 1936, kom vänstern i SAP att ta initiativ att bilda Svenska Hjälpkommittén för Spanien. Styrelsen i centralkommittén kom nästan endast att bestå av socialdemokrater. Detta kom även ofta att bli fallet i de lokala kommittéerna, men kommunisternas inflytande blev dock större i lokalkommittéerna.

De lokala kommittéernas organisation var relativ ostrukturell, det förekom till exempel inget medlemskap. Kommittén fungerade som det gemensamma samarbetsorganet för organisationerna som var med i kommittén. Initiativet att bilda kommittéer togs ofta av arbetarpartierna eller den fackliga centralorganisationen. Kontakten mellan centralkommittén och lokalkommittéerna bestod i att de insamlade medlen skickades till centralkommittén, utskickade av cirkulärskrivelser och genom utsända talare till de olika lokalkommittéerna. I slutet av 1938 fanns det 354 lokalkommittéer i Sverige. Fyra av dessa fanns i Blekinge. SHfS:s verksamhet var humanitär. Till en början var det en rent proletär sak, men efter hand kom andra yrkesgrupper att deltaga, till exempel läkare, lärare, ingenjörer, arkitekter m fl. Även religiösa och nykterhetsorganisationer kom att deltaga i arbetet. Att gå runt och be om pengar genom dörrknackning och bidrag från fackföreningar och politiska organisationer, var de viktigaste inkomstkällorna för HfS. Uttaxeringar på arbetsplatserna var även det ett vanligt sätt att samla in pengar på. Förhållandet mellan socialdemokrater och kommunister i kommittéerna var oftast god. Det var bara ibland som problem uppstod, som till exempel när en kommitté i Malmö skulle bildas. Spanienrörelsen var de enda lyckade enhetsarbetet på hela 30-talet. Den 17 oktober 1937 bildades genom SKP Frontkämparnas Stödfond. Den var till för att hjälpa och stödja alla de svenskar som hade deltagit i kriget i Spanien.

Förutsättningarna för SKP:s inflytande i spanienrörelsen var att arbetet bedrevs på en politisk nivå som SAP kunde acceptera. Om man utgår från rörelsens officiella mål, d.v.s. den humanitära hjälpen till den spanska republiken, så var den enligt SKP en stor framgång, vilket Jönsson instämmer i. Om man däremot ser spanienrörelsen som ett sätt för SKP att stärka sin position i svensk politik så var framgångarna inte så stora. Samarbetet i kommittéerna med SAP fungerade bra men ledde ingen vart.

Året efter Claes-Göran Jönsson hade publicerat sin artikel skrev Bernt Kennerström i samma tidskrift en liknande artikel fast om SP och deras förhållande till spanienrörelsen. Artikeln hette

Socialistiska partiet och spanska inbördeskriget- den problematiska principfastheten. SP var ett s.k. utbrytarparti ur SKP och under inbördeskriget kom man att inta en besvärlig mellanställning, dels så ville man besegra fascisterna men man kunde inte till fullo sluta upp bakom folkfrontens politik. SP kom att utveckla en vänsterkritik. I fråga om neutralitetspolitiken kom man att ställa sig bakom POUM:s linje i Spanien, vilken bland annat innebar att man förordade revolution. Detta fick den följden att man ställdes utanför ledningen för SHfS, vilket i sin tur ledde till en ovilja och misstänksamhet mot insamlingen och mot den av kommunisterna kontrollerade frivilligrörelsen. SP blev politisk isolerat. 1935 hade partiet inlett en tillbakagång och denna tendens blev i och med SP:s ställningstagande i inbördeskriget ännu mer tydlig. 1937 kom partiet att splittras.

Det stora arbetet om Sverige och spanska inbördeskriget är Bertil Lundviks doktorsavhandling från 1980 Solidaritet och partitaktik. Den svenska arbetarrörelsen och spanska inbördeskriget 1936-1939. Som titeln avslöjar så handlar den om svenska arbetarrörelsens förhållande till inbördeskriget i Spanien. Hans två huvudfrågor är vilken betydelse den internationella solidariteten fick i politisk handling och vilken förankring denna solidaritet hade inom befolkningen i Sverige. För att kunna jämföra mina resultat med det som tidigare finns avhandlat om ämnet kommer jag, som tidigare nämnt, att här göra en noggrann genomgång av Lundviks resultat. Främst vad gäller kommittéerna och de frivilliga.

Den svenska arbetarrörelsen tog entydigt ställning för den lagligt valda regeringen i spanska inbördeskriget. Arbetarrörelsen var dock splittrad i hur man skulle agera. SAP förespråkade, i linje med det franska initiativet, att inte blanda sig i konflikten, bland annat för att inbördeskriget inte skulle utvecklas till en storkonflikt. SKP och även en del socialdemokrater ville skapa en enhetsfront med socialdemokraterna mot fascismen.

Till en början var det SAC som var den mest aktiva organisationen när det gällde spanieninsamlingen i Sverige, trots att man var ett litet parti. I början av augusti 1936 startade LO och SAP en insamling bland de fackliga organisationerna, på initiativ från Internationella Solidaritetsfonden, de fackliga och socialdemokratiska Internationalernas gemensamma organ för internationell solidaritet. Det var till den fonden alla de av LO insamlade medel kom att gå. Kommunisterna försökte internationellt och nationellt att samordna hjälparbetet, men socialdem0okraterna vägrade på båda plan att samarbeta med kommunisterna. SKP lyckades därför aldrig officiellt att få med sig SAP och LO i någon gemensam hjälpaktion. Men till slut blev det en grupp inom SAP som tog initiativet till en bred spanienaktion i Sverige, närmare bestämt Stockholms arbetarkommun med Georg Branting som främsta företrädare. Den 9 oktober tillsattes ett AU och till ordförande valdes just Georg Branting och Svenska Hjälpkommittén för Spanien var härmed bildad. SHfS kom att redovisa det man samlade in till Internationella Koordinationskommittéen i Paris. Den var den dominerande och den var erkänd av spanska regeringen som officiellt hjälporgan. Vänstern i SAP kom att leda verksamheten. Vänstern i SAP:s inställning till SKP var annorlunda i förhållande till resten av partiets på det sätt att den var mer tolerant. Detta öppnade dörren till samarbete med SKP i konkreta frågor. SKP fick alltså inget inflytande över den centrala hjälpkommittén, men detta kom man att acceptera. På den lokala planet räknade man dock med att inflytandet skulle kunna bli större. Det fanns i oktober 1936 tre stycken insamlingar till Spaniens folk. Förutom SHfS insamlingen så var det LO:s insamling och SAC:s insamling till anarkosyndikalisterna i CNT SHfS insamling var dock den ledande. Kommunisterna var, i förhållande till sitt medlemsantal och sin andel av väljarna, de som var mest aktiva i kommittéerna. Ibland utgjorde de en majoritet i andra fall en väldigt aktiv minoritet. Men i AU och styrelser i de lokala kommittéerna hade ofta kommunisterna en undanskymd position. När de lokala kommittéerna bildades var det ofta genom de etablerade fackliga och politiska organisationerna. De fackliga centralorganisationerna var ofta de som tog initiativ till ett bildande. Det var då ofta så att antingen ett fackförbund eller någon enskild fackföreningsmedlem som begärde eller föreslog att FCO skulle bilda en spanienkommitté. Under inbördeskrigets slutskede var antalet kommittéer som störst, närmare bestämt 431stycken. En höjdpunkt kan ur denna aspekt ses under de fyra första månaderna 1939. Även den organisatoriska kulmen inträffade på hösten 1938 och våren 1939. Mellan den 1 januari och den 31mars samlades det in lika mycket pengar som under hela 1937. Anledningarna till detta var att spanienrörelsen ökade sin propaganda efter årsskiftet. Den humanitära sidan av hjälpen kom att betonas mer än tidigare. En tredje orsak var att de direkta ansträngningarna till att bilda kommittéer intensifierades bland annat tillsatte SKP en särskild kommitté att arbeta för detta. Kommittéernas geografiska spridning hängde ihop med var de flesta arbetarväljarna fanns. Men på platser där kommunisterna var svaga och socialdemokraterna starka var det dock svårt för kommittéer att organiseras. Insamlingen nådde som ovan nämnt en kulmen vid slutet av 1938 och början av 1939.

Det deltog cirka 40000 frivilliga i det spanska inbördeskriget. De flesta av dessa slogs i de av Komintern organiserade internationella brigaderna. Även ifrån Sverige kom frivilliga. Rekryteringen av frivilliga i Sverige startade på allvar i mitten av december 1936. Fram till den 26 februari 1937, då det blev förbjudet att åka till Spanien, hade över 200 svenskar åkt. SKP kontrollerade rekryteringen och finansierade nedresorna. Från och med december 1937 började allt fler skickas från Sverige per månad. I maj 1938 upphörde rekryteringen av frivilliga i Sverige nästan helt och hållet. Den sista som for till Spanien åkte dock så sent som i augusti. Sammanlagt åkte 501 svenskar ned som frivilliga till Spanien. Antalet kan dock vara något

högre eller lägre. Den 21 september 1938 beslutade den spanska regeringen att evakuera alla utländska frivilliga. Detta ledde till att en grupp på 174 personer kom hem den 7 december.

Den 26 januari kom sedan ytterligare en stor grupp hem. Motiven bland de frivilliga att åka ned till Spanien var först och främst antifascism och äventyrslystnad. 95 procent av de frivilliga tillhörde arbetarklassen. De yrkesgrupper som dominerade var sjömän (121 stycken), metallarbetare (4 stycken), grovarbetare (35 stycken) och chaufförer (18 stycken). Antalet stupade svenska uppgick till någonstans mellan 129 och 177 stycken. Den exakta siffran är

svårt att bestämma men Lundvik menar att en uppgift som förefaller ligga nära till hands är att det var 164 stycken, vilket skulle betyda att ungefär 30 procent stupade. De flesta frivilliga

kom från Göteborg (71 stycken) och Stockholm (117 stycken). Den politiska tillhörigheten saknas i framställningen för 281 av de frivilliga. Cirka 170 av de resterande var sannolikt eller säkert kommunister, elva var syndikalister, åtta var SP-medlemmar och fem stycken var troligtvis socialdemokrater. Kommunisterna hävdade senare att nästan alla svenska frivilliga i Spanien var kommunister eller sympatisörer. SKP kom att använda de frivilliga propagandistiskt syfte, för en aktivare spanienhjälp. Man förlorade många av sina mest aktiva medlemmar i Spanien, men de vinsterna man gjorde rent propagandamässigt upphävde nog detta. Den

non- interventionspolitik som drevs av först och främst Storbritannien kunde som bekant inte förhindra utländsk inblandning i Spanien. Non- interventionspolitiken accepterades av den svenska regeringen. SAP:s politiska linje utnyttjades av SKP som kom att kämpa mot neutraliteten och för ett enhetsarbete för spanska regeringssidan. Detta ledde till att SKP kom att dra politiska fördelar av konflikten (stödet för deras politik ökade bland väljarna), men i och med att man stod så nära Komintern kunde man inte dra någon nytta av dessa fördelar. Efter inbördeskriget kom SKP att åter betona klasskampen i stället för antifascism som var just det som tidigare hade givit dem dess framgångar.

Förutom det ovan nämnda har det utkommit en mängd verk om de svenska frivilliga i spanska inbördeskriget. De är ofta skrivna av frivilliga själva eller av någon som intervjuat någon eller några frivilliga. Några exempel på sådana böcker är Göte Nilssons Svenskar i spanska inbördeskriget, Gösta Anderssons Partisaner, Sven O Anderssons Spanien väntar och den relativt nyutkomne boken Kämpande solidaritet av Rickard Jändel. Gemensamt för dessa

böcker är att de handlar om just svenska frivilliga som slagits i inbördeskriget, hur man upplevde sin situation i Spanien, var man slogs osv.

1.4 Frågeställning

Uppsatsen är uppdelad i två delar där tyngdpunkten ligger på den sista. Den första delen handlar om de frivilliga från Blekinge som deltog i det spanska inbördeskriget. Anledningen till att den finns med är dels att jag helt enkelt vill visa att det fanns några från Blekinge som faktiskt deltog i kriget, dels av rent personliga skäl då en av de frivilliga var min farmors bror (Einar Karlsson). De frågor som jag försökt besvara i detta kapitel är:

1. Vilka var de frivilliga från Blekinge (ålder, yrke och politisk tillhörighet)?

2. Vad blev deras öden?

Mina resultat har jag sedan försökt jämföra med det som tidigare finns skrivet om frivilliga från resten av landet. Det som går att få ut av detta kanske inte säger så mycket, men tyngdpunkten ligger som sagt inte på denna del av uppsatsen.

Den andra delen handlar om vad som gjordes av folket i Blekinge för att hjälp Spaniens folk. Det är denna del som jag har försökt koncentrera mig på. I stort handlar det om den verksamhet som bedrevs i de lokala spanienkommittéer som bildades. Precis som i det ovan nämnda kapitel kommer jag att försöka jämföra de resultat som jag kommer fram till med det som tidigare finns skrivet. Jag har i detta kapitel försökt besvara följande frågor:

1. När bildades kommittéerna och hur gick det till?

2. Vilka var verksamma i kommittéerna?

3. Hur såg verksamheten ut?

1.5 Material

Det material som jag till stora delar har byggt uppsatsen på är tidningsartiklar. Jag har även bedrivit en del arkivstudier men då det har inneburit vissa problem och svårigheter, som jag ber att få återkomma till, så är det främst tidningsartiklar som jag har fått förlita mig till.

Problemet med arkivstudierna var att när jag besökte Folkrörelsearkivet i Blekinge så fann jag att det inte fanns något arkiv om någon spanienkommitté. Eftersom jag genom mina tidningsstudier visste att det fanns sammanlagt nio stycken kommittéer i Blekinge blev jag lite konfunderad. Men genom att studera tidningsartiklar fick jag en bild av vilka partier, fackföreningar och/eller andra organisationer som var mest aktiva eller mest tongivande i respektive kommitté. Jag kunde på så vis söka information på ett annat sätt. T ex, genom att jag visste att FCO var väldigt central för bildandet av kommittéer i Ronneby så kunde jag gå in i deras arkiv och hitta på så sätt en del material. Detta blev ett tidskrävande detektivarbete och arkivstudierna gav långt ifrån så mycket som jag räknat med.

Som jag skrev ovan så kom tidningsartiklarna att bli den källa som jag byggt min uppsats kring. Mina resultat kanske därför inte säger lika mycket som de kunde gjort om jag haft tillgång till arkivhandlingar. Men eftersom det inte fanns så mycket arkivmaterial att tillgå så har jag försökt att gräva fram så mycket material som jag kunnat på annat håll. Sveriges engagemang i spanska inbördeskriget var helt och hållet arbetarrörelsens sak. Jag har därför helt naturligt valt att studera arbetarpressen. Mer exakt har jag läst de största kommunistiska och

socialdemokratiska tidningarna i Blekinge. Dessa två tidningar är Sydöstra Sveriges Dagblad (SSD) som var socialdemokratisk och Sydsvenska Kuriren (SsK) som var kommunistisk.

Tidsmässigt har jag i stort sätt gått igenom varje tidning från den första september 1936 till den 15 maj 1939. Jag har även använt Ny Dag (ND) som också var kommunistisk, vid några enstaka tillfällen. Problemet med att förlita sig på mycket på tidningar har varit att det ibland är så svårt att få fram exakta fakta. Det har lett till att jag inte kunnat göra några beräkningar på kommittéernas inkomster och utgifter och det har också varit svårt, för att inte säga omöjligt, att få något grepp om kommittéernas hela verksamhet. Det material som jag presenterar är bara det som har publicerats i tidningarna. Materialet i tidningarna var också många gånger väldigt politiskt färgat. Jag har därför hela tiden försökt dubbelkontrollera uppgifterna i både den socialdemokratiska och den kommunistiska tidningen. Problem har varit många men eftersom det uppenbarligen inte finns något större arkivmaterial om Spanienkommittéerna i Blekinge kanske detta är det enda som går att finna om dem. Ett tag var jag inne på att försöka göra en intervju med någon som varit med i kommitté, det var trots allt bara 60 år sedan kriget var. Men jag fann detta allt för tidskrävande då jag inte kände till någon som deltagit i någon av kommittéerna i Blekinge. Vilket var synd, en intervju hade säkert gett en hel del .

I kapitlet om de frivilliga från Blekinge har jag först och främst använt mig av SsK. Detta har en logisk förklaring. Spanienrörelsen var arbetarklassens sak och då framför allt kommunisternas. De flesta av de svenska frivilliga var kommunister, så var även fallen i Blekinge. Det var därför logiskt att man framför allt skrev om dem i de största kommunistiska tidningarna i Blekinge. En del uppgifter är även hämtade ur SSD och ND. I kapitlet om Spanienkommittéerna har jag använt både SsK och SSD. Det material som jag hittade i folkrörelsearkivet har jag också använt i detta kapitel. Men eftersom detta inte var så stort bygger framställningen om kommittéerna på SsK och SSD.

2. Bakgrund

Spaniens 1900-tals historia är oerhört brokig och det är svårt att veta var man ska börja när man ska ge en kortfattad bakgrund till inbördeskriget. 1931 blev i varje fall landet en republik . Spanien var vid denna tidpunkt mycket svagt och splittrat, industrin var till exempel mycket dåligt utvecklad. Tiden fram till krigets början 1936 kan man sammanfatta i en kamp mellan två sidor. På den ena sidan stod för det första godsägarna. Spanien hade fortfarande något som kan liknas vid ett feodalsystem där godsägarna hade en oerhörd makt. För det andra så var det den katolska kyrkan, som bland annat hade kontrollen över skolan. Militären med dess starka officerskår, var den tredje komponenten på denna sida. Mot godsägarna, kyrkan och militären som betraktas som den politiska högern, stod en splittrad arbetarrörelse och ”livegna” bönder.

Efter valet 1931 så kom vänstern att bilda regering. Man genomförde vissa reformer bland annat skildes kyrkan och staten åt, en jordereform inleddes och undervisningen övertogs av staten. Men efter valet 1933 raserades många av dessa reformer av den högerregering som tillträde. Efter valet i februari 1936 var det åter dags för maktskifte då en svag vänsterregering valdes. Läger var oerhört spänt i Spanien vid denna tidpunkt. Regeringen kunde inte tillgodose arbetarnas och böndernas krav i den takt som de ville och trycket ökade hela tiden från högern. Läget blev tillslut ohållbart och den 17 juli gjorde militären uppror i Melilla i spanska Marocko. Dagen därpå fortsatte upproret på det spanska fastlandet. Vänsterregeringen försökte till en början med konstitutionella medel slår ner upproret men det gav inga resultat. Det skulle dröja enda till 19 juli innan regeringen beslutade att ge vapen till arbetarna. Därmed var inbördeskriget ett faktum. På alla platser gick det nästan likadant till militären revolterade och fick med sig den lokala Falangen (fascistpartiet). Med hjälp från Italien och Tyskland vann nationalisterna så småningom kriget. Det höll på i över två och ett halvt år och slutade inte förrän den 1 april 1939 då Fransisco Franco officiellt förklarade sig som segrare. Omkring en halv miljon människor stupade sammanlagt i kriget.

2.1 Non- interventionen

Frankrike ingick, långt innan inbördeskriget utbröt, ett avtal med Spanien angående vapenleveranser länderna emellan. Frankrike var i och med detta bered att leverera vapen till regeringssidan så fort kriget började. Detta ogillades starkt av Tyskland och Italien, men även av England som menade att Frankrike äventyrade världsfreden om man fullföljde avtalet. England var inte bered att stödja Frankrike i ett krig mot Tyskland och Italien. Man uppmanade därför den franska regeringen att inte leverera några vapen till Spanien, vilket man inte heller kom att göra. Frankrike tig i stället initiativ till en non- interventionsavtal som man ville att alla stater i Europa skulle ansluta sig till. Avtalet innebar i praktiken att inget land skulle blanda sig i konflikten i Spanien. I slutet av augusti hade nästan alla länder i Europa anslutit sig till avtalet, däribland Tyskland, Italien, Sovjetunionen och Sverige. En non- interventionskommitté bildades som skulle se till att avtalet följdes. Många menar att kriget avgjordes redan här. Det stod ganska snabbt klart att avtalet inte kom att följas. De som kom att dra nytta av detta var nationalisterna som kom att få ett enormt stöd från Tyskland och Italien. Göte Nilsson skriver i sin bok ”Avgörande föll inte vid de blodiga fronterna mellan Andalusien och Pyrenéerna. Det som hände där var bara en följd av de beslut som hade fattats vid ett konferensbord i London.”

Sverige kom som ovan nämnts att skriva på non- interventionsavtalet. SAP (som dock inte satt i regeringsposition när avtalet skrevs på) var ganska splittrat i frågan. Det fanns de i partiet som inte direkt ville ge vapen till Spanien, men som propagerade för en aktivare politik i NF.

Den socialdemokrat som skrev denna linje hårdast var Georg Branting, som senare kom att bli ordförande för Svenska Hjälpkommittén för Spanien. SKP och SAC kritiserade SAP och man ville i stället att Sverige skulle leverera vapen till Spanien SP var mer kluvet i frågan. Det fanns

i partiet både de som var för och de som var emot att Sverige skulle ge vapen. Sverige följde

trots denna splittring avtalet under hela kriget. Sverige kom inte helt att ställa sig utanför konflikten i Spanien. Man kom som så många andra länder att bistå men humanitär hjälp. Det tydligaste tecknet på detta var bildandet av Svenska Hjälpkommittén för Spanien (se nedan).

2.2 Den internationella inblandningen

Spanska inbördeskriget blev inget inbördeskrig i den meningen att det endast var spanjorer som slogs i det. I det politiskt oroliga klimat som rådde i 30-talets Europa blev konsekvenserna annorlunda. Både i Tyskland och i Italien fanns det fascistiska diktaturer som vid flera tillfällen under 30-talet hade visat sin styrka. Detta kom man att göra även i Spanien, båda länderna kom aktivt att delta på nationallisternas sida. Omkring 16000 tyskar och 75000 italienare deltog, dessutom sändes ett stort antal vapen, kanoner och 600 tyskar och 660 italienska flygplan till Spanien. Just det tyska och italienska biståndet med flyg kom att bli oerhört viktigt då den republikanska sidan kontrollerade flygvapnet. På nationalisternas sida deltog även cirka 75000 ”frivilliga” marockaner.

Det stöd som den republikanska sidan fick var inte alls lika omfattande. Det mesta av stödet i form av kanoner, flygplan och stridsvagnar kom från Sovjetunionen och var långt ifrån så stort som det som nationalisterna fick från Tyskland och Italien. När det gäller soldater som deltog på republikens sida så handlade det inte, som i de tyska och italienska fallen, om välorganiserade

trupper utan de som slogs var frivilliga män från nästan hela världen.

De första frivilliga i Spanien var politiska flyktingar från Tyskland och Italien. De flesta av dem var kommunister eller syndikalister, men det var långt ifrån en politisk homogen skara. I slutet av september 1936 började Komintern organisera en Internationell brigad. En av orsakerna till detta var att Sovjetunionen och Komintern ville försäkra sig om det politiska inflytande i Spanien. Sammanlagt kom omkring 40000 personer att delta på den republikanska sidan, cirka 35000 av dessa låg i den internationella brigaderna. Antalet frivilliga som samtidigt stred i Spanien översteg dock aldrig 18000. Det största antalet frivilliga kom från Frankrike (10000), Polen (5000) och Tyskland med Österrike (5000).

2.3 Frivilliga från Sverige

Rekryteringen av frivilliga i Sverige till de internationella brigaderna kom igång i mitten av december 1936. SKP var de som kontrollerade rekryteringen och bekostade nedresorna för de frivilliga. Den 26 februari 1937 blev det förbjudet att åka ner som frivillig till Spanien, men fram till dess hade ungefär 200 svenskar rest. När den spanska regeringen den 21 september 1938 beslutade att evakuera alla internationella frivilliga på regeringssidan var eller hade omkring 500 svenskar varit i Spanien. 164 eller cirka 30 % av dessa stupade de flesta av de som återvände hem. kom till Sverige i december 1938 och i januari 1939. En blandning av som

Äventyrslystnad och antifascism var huvudorsakerna till att man deltog. Bland de svenska frivilliga finns det belägg för att 170 stycken var kommunister, troligtvis var denna siffra högre. Frivilligrörelsen var arbetarklassens och då framför allt kommunisternas angelägenhet. Detta understryks av att 95 % av de frivilliga tillhörde just arbetareklassen. De yrken som dominerade bland de frivilliga var: sjömän (121 st), metallarbetar (42 st), grovarbetare (35 st), och chaufförer (18 st).

2.4 Spanienhjälpen i Sverige

Eftersom jag mycket ingående tog upp Spanienhjälpen i Sverige i kapitlet om forskningsläget så görs här bara en kortfattad framställning. Till en början var det svårt att organisera en gemensam solidaritetsaktion för Spanien i Sverige. SKP försökte, i enlighet med folkfrontstanken, att samla hela arbetarrörelsen i frågan men dessa försök misslyckades på grund av SAP ovilja att samarbeta. Till slut tog vänstern inom SAP initiativet och med Georg Branting i spetsen bildades den 9 oktober 1936 Svenska Hjälpkommittén för Spanien. AU i centralkommittén kom helt och hållet att bestå av socialdemokrater. Kommunisterna hade inget inflytande på central nivå. Jämte SHfS:s insamling fanns även SAC:s och LO:s insamlingar, men SHfS:s kom att bli den ledande.

Efterhand bildades lokala kommittéer ute i landet och inte heller där kom kommunisterna, i någon större utsträckning att sitta med i styrelserna. SKP:s medlemmar räknas trots detta som Spanienrörelsens aktivister, de som utförde det egentliga arbetet i lokalkommittéerna. Organisationsstrukturen för insamlingen genom SHfS i Sverige fungerade på följande sätt representanter för organisationer (t.ex. fackliga, politiska, nykterhets  Den lokala spanienkommittén  AU  Den centrala spanienkommittén  AU  Internationella koordinationskommittén(som i sin tur hade olika specialkommittéer). Totalt samlade SHfS in

3 462 608 kronor från den 9 oktober 1936 till och med utgången av 1939. SHfS var som ovan nämnts inte ensamma om att samla in pengar. LO:s insamling uppgick till 1247 072 kronor. Trots att LO hade en egen insamling kunde man inte konkurrera med SHfS:s, LO:s och SHfS:s insamlingar var de två stora i Sverige men det fanns även andra. SAC samlade in 523 000 kronor till sin broderorganisation POUM, Kvinnokommittén för Spaniens barn samlade in ungefär 400 000 kronor och Järnvägsmannaförbundet insamlade ungefär 100 000 kronor. Den totala summan av den frivilliga svenska spanienhjälpen blev tillslut omkring 5,7 miljoner kronor. Den svenska regeringen anslog även vid krigets slutskede 1,5miljoner till flyktinghjälpen.

3. Spanienfrivilliga från Blekinge

Som ovan nämnt så slogs omkring 500 svenskar som frivilliga i spanska inbördeskriget. Sjutton stycken av dessa kom från Blekinge. Alla dessa finns nämnda i Lundviks avhandlingar. Eftersom tyngdpunkten i min uppsats inte ligger på denna del, av orsaker som jag varit inne på tidigare, så sker här bara en kort presentation av dem. Av de sjutton som deltog så har jag i princip inget nytt att komma med när det gäller fem av de frivilliga. Det som jag presenterar om dem är bara det som finns i Lundviks avhandling. Jag har valt att ta med dem därför att man skall få en helhetsbild av vilka de frivilliga från Blekinge var. De presenteras endast kort i slutet av kapitlet. De resterande tolv kommer jag däremot att gå in på lite noggrannare. Anledningen till att man kan veta mer om dessa beror på källäget. Nästan alla var medlemmar i SKP, därför togs deras ”öden” upp i SsK, kommunisttidningen.

(1) John Andersson, Karlskrona

Född: 1910-04-12 (27 år)

Reste: början av januari 1938

Hem: 26 januari 1939

Yrke: grovarbetare

Parti: medlem i SKP.

Tillhörde ett luftvärnsbatteri Spanien. Han stred bland annat på Aragonfronten.

(2) Tage Beckman, Karlskrona

Född: 1899-04-10 (36 år)

Reste: runt nyår 1936/37

Stupade: 20 januari 1937

Yrke: sjöman

Parti:

(3) Folke Eriksson, Karlskrona

Född: 1903-07-13 (33 år)

Reste: 1 juli 1937

Stupade: mars 1938, under reträtten på Teruelfronten. Antitankskanonen han tillhörde blev omringad.

Yrke: grovarbetare

Parti: medlem i SKP

Slogs till en början i Tsiapajewbataljonen, tillsammans med Hilding Johansson. Tillhörde från och med september 1937 ett antitanksbatteri i den 11 brigaden. Var på hösten med om, tillsammans med Gustav Granhult och Hilding Johansson, att inta Quinto och Belchite.

(4) Gustav Granhult, Karlskrona

Född: 1901-04-15 (36 år)

Reste: 1 juli 1937

Stupade: avled på ett sjukhus i Barcelona

Yrke: grovarbetare

Parti: medlem i SKP

Från och med slutet av augusti 1937 kom Granhult att tillhöra ett antitanksbatteri i den 11 brigaden, samma som Folke Eriksson och Hilding Johansson. Han var med att inta städerna Quinto och Belchite. Skadade sig i högerfoten någon gång under september eller oktober 1937, blev beskjuten av en kulspruta.

(5) John Hammarström, Backaryd

Född: 1910-02-09 (28 år)

Reste: mars 1938

Hem: början av mars 1939

Yrke: stenarbetare

Parti: medlem i SKP

Inför andra kammarvalet i september 1938 var Hammarström första namn på kommunisternas lista i Bräkne-Hoby, men han blev aldrig vald. Efter att han lämnat Spanien skickades han till ett läger, tillsammans med hela sin brigad, på franska medelhavskusten. I lägret blev han svårt sjuk och inte förrän UD ingripit kom Hammarström hem till Sverige, i början av mars 1939. Då var han så svårt sjuk att han direkt blev förs till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

(6) Erik W Johansson, Mörrum

Född: 1900-09-12 (36 år)

Reste: januari 1937

Stupade: vid åttatiden på kvällen den 17 juli 1937 på Brunetefronten

Yrke: sjöman

Parti: medlem i SKP

Tjänstgjorde som maskingevärskytt i Thälmannbataljonens skandinavkompani.

(7) Hilding Johansson, Karlskrona

Född: 1904-01-21 (33 år)

Reste: 1 juli 1937

Stupade: mars 1938, tillsammans med Folke Eriksson, under reträtten på Teruelfronten.

Yrke: grovarbetare

Parti: medlem i SKP

Reste tillsammans med Einar Karlsson genom Frankrike till Spanien. Tillbringade den första tiden i landet tillsammans med honom. I juli 1937 låg de ungefär tio mil utanför Barcelona, innan de kom till fronten. Från och med slutet av augusti så var Folke Eriksson, Gustav Granhult och Johansson på samma antitankbatteri. Till en början tillhörde Johansson Tjapajewbataljonen, liksom Folke Eriksson. Han slogs då på sydfronten och vid Brunete. I september 1937 blev Johansson förflyttad till ett antitanksbatteri i den 11 brigaden i Thälmannbataljonen där blev han riktare på en kanon. Han var med om att inta städerna Quinto och Belchite

(8) Einar Karlsson, Karlskrona

Född: 1907- (?)

Reste: 1 juli 1937

Stupade: någon gång i november 1937 tillsammans med tre andra svenskar. Han var ute på ett specialuppdrag i Guadalabergen bakom fiendes linje.

Yrke: grovarbetare

Parti: medlem i SKP

Reste ner med Hilding Johansson. I början av juli träffade de Folke Eriksson och Gustav Granhult utanför Barcelona. I mitten av juli blev Karlsson förflyttad till en annan plats, för extra utbildning. På hösten 1937 genomgick han en underofficerskurs, vilket bland annat innebar att han blev utbildad att göra specialuppdrag. Det var just i ett sådant uppdrag han kom att stupa.

(9) Fritz Ivar Karlsson, Karlskrona

Född: 1911-08-02 (36 år)

Reste: oktober 1937

Hem: anlände torsdagen den 8 december 2938 till Malmö, tillsamman med 182 andra svenskar.

Yrke: sjöman

Parti:

(10) Harry Karlsson, Karlskrona,

Född: 1909-02-15 (28 år)

Reste: kring nyår 1937/1938

Hem: 28 april 1939

Yrke: sjöman

Parti: var aldrig politiskt organiserad i Sverige, men han var politiskt intresserad. Med all säkerhet åt vänster.

Karlsson blev stoppad både i Sverige och i Tyskland, vid nerresan, men kom till slut ner. I Spanien slogs han i Brantingkompaniet. April eller maj 1938 blev han tillfångatagen och satt i fångläger. Lägret var ett gammalt nunnekloster utanför San Sebastian i Baskien. I slutet av april 1939 släpptes Karlsson tillsammans med 18 andra svenskar, ungefär en månad efter kriget slutat.

(11) Gunnar Pettersson, Karlskrona,

Född: 1912-02-08 (25 år)

Reste: lämnade Göteborg den 20 februari 1937

Stupade: en av de första dagarna i oktober 1937 vid Belchite på Aragonfronten.

Yrke: sjöman

Parti:

Pettersson var sergeant i Thälmannbataljonens andra kompani.

(12) Rudolf Svensson, Svängsta

Född: 1906-01-09 (31 år)

Reste: maj 1937, från Chicago i USA, till Spanien. Han hade 12 år tidigare flyttat dit för att arbeta.

Hem: 26 januari 1939, tillsammans med John Andersson.

Yrke:

Parti: han var innan han for till USA medlem i SKP:s ungdomsförbund, men även i USA var han organiserad kommunist.

Tillhörde den amerikanska Washingtonbataljonen, där han till slut blev sergeant. Han var innan han blev det, kulspruteskytt i ungefär fem månader. Var med vid slaget om Brunete och Jarama.

(13) Erik Berg, Karlskrona

Född: 1910-07-05 (36 år)

Reste: januari § 937

Hem: 7 december 1938

Yrke: sjöman

Parti:

(14) Bertil Johansson, Karlskrona el. Urshult

Född: 1913-08-30 (23 år)

Reste: årsskiftet 1936/1937

Stupade: troligtvis i april 1937

Yrke:

Parti:

(15) Ture Karlsson, Karlskrona

Född: 1908-06-30

Reste:

Stupade: eller saknad i strid

Yrke:

Parti:

(16) Fred Kihlberg, Karlskrona

Född: 1914-05-12 (22 år)

Reste: januari 1937

Hem: 20 september 1938

Yrke: flottist

Parti:

(17) Carl-Otto Pettersson, Karlskrona

Född: 1900-03-21 (38 år)

Reste: slutet av april 1938

Hem: 7 december 1938

Yrke: sjöman

Parti:

Medianåldern (räknad, efter det datum man for till Spanien): äldst 38 år, yngst 22 år.

Medianen: 31,2 år (uppgift saknas dock för två)

Överlevande: 8 stycken

Stupade: 9 stycken

Yrke: Sjömän 7 stycken, Grovarbetare 5 stycken, Stenarbetare 1 stycken Flottist 1 stycken.

Vilket yrke tre av de övriga är för mig okänt.

Parti: 8 st medlemmar i SKP.

4. Spanienkommittéerna i Blekinge

4.1 De första ”kommittéerna” organiseras.

I SSD den 3 november 1936 uppmanades Blekinges befolkning av den just bildade Svenska Hjälpkommittéer för Spanien att hjälpa Spaniens lidande folk genom att bilda lokala Spanienkommittéer. Man uppmanades att ordna agitationsmöten, insamlingsdagar, klädinsamlingar osv. Arbetsmaterial, till exempel insamlingslistor, insamlingsbössor, broschyrer tillhandahölls genom den centrala insamlingskommittén. Vid oktober månads slut hade två kommittéer redan organiserats i Blekinge och i november kom två till att bildas. Den 21 november uppmanades i SSD de lokala kommittéerna i Blekinge (som nu var tre), av SHfS, att fortsätta sitt arbete för Spaniens folk.

4.1.1 Karlshamn

I mitten av oktober 1936 kallade FCO i Karlshamn representanter från fackföreningar, ungdomsklubbar, nykterhetsföreningar m.fl. till sammanträde torsdagen den 29 oktober med anledning av den av Svenska Hjälpkommittén för Spaniens igångsatta insamling. Mötet inleddes av FCO:s ordförande Axel Johansson efter det hölls ett föredrag av Wiktor Wilt om situationen i Spanien. Därefter inleddes en diskussion som ledde till att ett arbetsutskott på fyra personer tillsattes för att effektivisera hjälparbetet för Spanien i Karlshamn, man fick ibland annat i uppgift att organisera en hjälpaktion. De två ovan nämnda kom bland annat att ingå i utskottet. En kommitté var i och med detta organiserad. Den 3 november bjöds Sonja Branting Westerståhl in för att tala om situationen i Spanien. Hon kom för övrigt att tala på flera ställen i Blekinge, dagen innan var hon bland annat i Ronneby. Den 4 och 9 november hölls det möte för att få igång insamlingen. Folk från fackföreningar och andra organisationer uppmanades att infinna sig. Torsdagen den 14 januari 1937 höll socialdemokratiska arbetarekommunen månadsmöte. Ungefär 100 personer mötte upp och på mötet avlämnades bland annat en rapport från spanienkommittén. Av rapporten framgick det att man dittills insamlat 900 kronor i Karlshamn för Spaniens folk, dessutom hade även ett större antal klädespaket skickats till huvudkommittén i Stockholm. Svenska kommunalarbetareförbundet avd. 106anslog på sitt årsmöte i början av februari pengar till Spanieninsamlingen. Detta gjorde även Grov- och Fabriks avd. 200 månaden efter. Söndagen den 22 augusti anordnade FCO ett Spanienmöte. Mötet inleddes med en marsch från torget till Folkets park. I marschen deltog både socialdemokrater och kommunister med fanor från sina respektive partier, vilket tyder på att samarbetet fungerade bra mellan dem. I Röda Eken (kommunistpartiets lokala tidning i Blekinge) nummer 3 1984, sades detta var första och enda gången som detta inträffat i Karlskrona. I Folkets park höll advokat Arvid Rudling ett tal om händelserna i Spanien. Rudling var en av Georg Brantings närmaste medhjälpare. Mötet drog ungefär 700 personer och omkring 100 kronor samlades in i kollekt. Den 27 september engagerades före detta frivillige Allan Eriksson av KAK, att tala i Karlshamn. På mötet samlades det in pengar till

Spanienkommittén som vid mötet i augusti. Ungefär 200 personer kom för att lyssna på honom. Eriksson var på en föredragsturné och han kom att besöka flera ställen i Blekinge, bland annat Karlskrona, Ronneby, Mörrum, Svängsta och Sölvesborg. Turnén var organiserad av Blekinge-Skåne kommunistiska partidistrikt. I början av 1938 fortsatte uttaxeringarna från fackföreningar till Spanienhjälpen. Några av de fackföreningar som anslog pengar var Transportarbetarförbundet avd. 21 och Metalls avd. 44. Uttaxeringar fortgick nog under hela tiden. Det var nog ganska vanligt att fackföreningar gav en mer eller mindre stor summa varje månadsmöte och årsmöte. I varje fall har jag fått den uppfattningen. Av förklarliga skäl har jag ingen uppfattning om exakt hur omfattande uttaxeringarna var.

4.1.2 Ronneby

Den 27 oktober 1936 hölls ett möte med Ronneby FCO:s och övriga arbetarorganisationers styrelser. Målet med mötet var att tillsätta en lokal Spanienkommitté i Ronneby för att, precis som i Karlshamn, effektivisera den av SHfS igångsatta hjälpen. En kommitté bildades och den

kom att bestå av FCO:s styrelse samt en representant från vardera av de politiska organisationerna. Den första typen av insamling man gjorde var att låta listor cirkulera bland medlemmarna, på vilka man kunde teckna bidrag. Insamlade medel redovisades till FCO:s kassör som i sin tur sände de till SHfS i Stockholm. Insamlingen sattes nu igång ordentligt i Ronneby. Måndagen den 2 november engagerades Sonja Branting Westerståhl att tala i Folkets Hus om situationen i Spanien. I slutet av samma vecka gjordes insamlingar genom att man gick runt i hushållen och samlade in pengar och kläder. Den 20 februari sände FCO ut en skrivelse till alla politiska organisationer om att de ville stå som arrangörer för första maj demonstrationerna i Ronneby och att man bjöd in alla andra organisationer att delta . Demonstrationerna skulle inte innehålla propaganda för något politiskt parti, huvudtemat skulle vara antifascismen. Detta måste ses som ett led i den folkfrontsideologi som partiet antagit 1936. Genom SHfS bjöd man in Greta Engkvist för att tala om fascismen. Kommunistpartiet, Socialpartiet, alla LO- och FCO-anslutna fackföreningar deltog i demonstrationerna. SAP avböjde dock inbjudan och höll i stället ett eget demonstrationståg. Under Engkvist tal samlades det in pengar till Spaniens folk.

4.1.3 Karlshamn

FCO höll i början av november 1936 sammanträde och på mötet togs bland annat upp vilka åtgärder som kunde göras i Karlskrona för att hjälpen till Spaniens folk skulle bli så effektiv som möjligt. Styrelsen beslutade att omedelbart utfärda ett uppror till arbetarorganisationerna och allmänheten i Karlskrona att teckna bidrag på de insamlingslistor som man fått från SHfS (troligtvis skickade SHfS ut listor direkt till alla fackföreningar). Det fanns organisationer som redan beslutat om anslag, dessa uppmanades att sända redan insamlade medel till SHfS centrala kontor i Stockholm. De organisationer som inte hade fått listor utsända till sig kunde hämta sådana på Folkets Hus kafé. Efter det här beslutade flera fackföreningar om uttaxeringar till förmån för Spaniens folk, bland annat Grov- och Fabriks avd. 95 som gav 100 kronor och 50 öre per medlem till insamlingen. I slutet av november utsändes en ny skrivelse från FCO till arbetarorganisationerna och allmänheten om att fortsätta med insamlingen och den fick inte betraktas som avslutad. Fackföreningar och andra organisationer som ännu inte beslutat om någon utbetalning uppmanades att göra detta. I början av december fortsatte arbetet. Söndagen den 6 december anordnades en dagsaktion, på initiativ av FCO. Insamlingen gick till på så sätt att man gick runt i hushållen och samlade in pengar och kläder. Omkring 50 personer, mest fackföreningsmedlemmar, var anmälda i förväg som insamlare. I början av februari beslutade Träindustriarbetarförbundet avd. 94 i Karlshamn på sitt årsmöte att anslå 50 kronor till spanienhjälpen. Samma månad höll även FCO årsmöte. På mötet bestämdes att ge 50 kronor till spanieninsamlingen. En liknande utbetalning på 200 kronor gjordes av Järnvägsmannaförbundet avd. 43 i juli. Förbundet hade även tidigare givit pengar till Spanieninsamlingen. Som jag nämnt ovan så fortgick nog uttaxeringar från fackföreningar hela tiden. Omfattningen är som sagt svår att bestämma.

4.1.4 Kallinge

I mitten av november 1936 tog arbetarkommunerna i Kallinge initiativet till att bilda en Spanienkommitté på orten. I kommittén ingick representanter från arbetarekommunerna och de övriga arbetarorganisationerna. Fyra ledamöter utsågs för att leda verksamheten. En insamling igångsattes direkt i och med bildandet. På sitt årsmöte i februari anslog Metalls avd. 130 i Kallinge 100 kronor till spanienkommittén. I oktober gjorde avdelningen ytterligare en utbetalning på 50 kronor, till kommittén. I mitten av november gav man 25 kronor till Frontkämparnas stödfond. På månadsmötet i december anslogs åter pengar till Spanienkommittén.

Fram till årsskiftet 1936/1937 hade alltså hjälpen till Spanien, på något sätt, organiserats på fyra platser i Blekinge. Anledningen till att jag formulerar den som organiserad och inte att det fanns fyra kommittéer, beror på att jag inte tror att det i Kallinge vid denna tidpunkt, existerade en så kallad Spanienkommitté. Hjälpen organiserades i Karlskrona av FCO och det fanns ingen styrelse eller arbetsutskott för att leda insamlingarna för Spaniens folk. I Karlshamn, Ronneby och Kallinge däremot bildades det riktiga kommittéer. På alla dessa platser fanns det ett arbetsutskott eller en styrelse som ledde verksamheten. FCO var mycket centrala och de direkta initiativtagarna i Karlshamn, Ronneby och Karlskrona för hjälpverksamheten. Verksamheten de första månaderna bestod först och främst av att fackföreningar gjorde utbetalningar till kommittéerna. Cirkulerande insamlingslistor var nog också vanliga. Agitationsmöten, som också innebar insamlingar, var även ett vanligt inslag i verksamheten. Två talare gjorde en form av turné och besökte då ett flertal platser i Blekinge. I Karlskrona och Ronneby gick man runt i hushållen och samlade inpengar och kläder, i Karlskrona anordnades till och med en dagsaktion. Det höll även på att bildas en kommitté i Sölvesborg, i västra Blekinge. Inför FCO:s årsmöte 1937stod det att läsa i SSD att ”möjligen kommer en särskild spanienkommitté att bildas”. Några dagar senare kunde man även läsa att Socialdemokratiska kvinnoklubben i Sölvesborg var villig att ta initiativet att bilda en kommitté genom FCO. Det hade tidigare bedrivits hjälparbete åt Spanien genom uttaxeringar från fackföreningar, så visst fanns det ett engagemang i Sölvesborg. I mitten av mars höll FCO årsmöte, men någon kommitté kom aldrig att bildas.

4.2. Arbetet fortsätter och fler kommittéer bildas.

Den 13 mars 1938 samlades representanter för alla Blekinges kommunistiska arbetarekommuner för konferens i Karlshamn. Förutom att man beslutade att förverkliga de uppgifter som ställts i distriktets kampanjplan, så bestämdes även att ”försöka mobilisera Blekinges arbetare och småfolk kring verkliga Spanienkommittéer”. Det ovan nämnda citatet är hämtat ur SsK den 17 mars 1938 och enligt dem så fanns det alltså ännu inga kommittéer i Blekinge. Enligt mina undersökningar fanns det hela tre stycken kommittéer vid denna tidpunkt. Vad man menar med ”verkliga spanienkommittéer” förstår jag inte. Kanske hade det något att göra med kommunisternas medverkan i kommittéerna. De kanske hade en undanskymd position i dem och man visste därför lite om dem.

4.2.1 Karlshamn

Torsdagen den 4 augusti var Kajsa Rothman på besök i Karlshamn, arrangörer för mötet var FCO. Det samlades in kollekt på mötet och resultatet av det blev 100 kr. Någon gång i augusti riktade FCO genom en skrivelse till samtliga fackföreningar en uppmaning att ge pengar till Spaniens kämpande folk. I början av augusti överlämnade Grov- och Fabriks avdelning i Karlshamn 270 kronor till Spanienkommittén och dessutom gav man 50 kronor till de stridande i Georg Branting kompaniet. Fram till den 8 september hade avdelningen sammanlagt samlat in 1010 kronor till Spaniens folk. Man uppmanade även den lokala spanienkommittén att intensifiera sitt arbete.

4.2.2 Ronneby

Den 29 mars 1938 höll FCO årsmöte och på mötet beslutades bland annat att ånyo ett krafttag, tillsammans med Spanienkommittén, för Spaniens folk. FCO och Spanienkommittén beslutade att göra en hemställan till fackorganisationerna om en frivillig och extra vecklig uttaxering på 10 öre per helbetalande medlem och 5 öre per halvbetalande medlem. De flesta fackorganisationerna visade sig vara villiga att starta med en uttaxering. Alla pengarna skulle redovisas till FCO:s kassör, som i sin tur sände medlen vidare till SHfS i Stockholm. Man skrev till SHfS i Stockholm för att försöka få Georg Branting, ordförande i centralföreningen, att tala i Ronneby någon gång i mitten av maj. Det gick dock inte att engagera Branting vid denna tidpunkt då han var i Spanien. Lördagen den 21 maj och onsdagen den 25 maj anordnades dock insamlingar till Spanien genom att man hyrde Folkets park. Vid båda tillfällen var det uppträde med dans på programmet. Hela behållningen gick till de spanska flyktingarna. I juli redovisade FCO och spanienkommittén resultatet av den insamling som hade igångsatts på våren. Behållningen visade vara 779:14 kronor. Det mesta av de insamlade medlen kom från fackföreningarnas uttaxeringar (510:25 kronor sammanlagt), Järn- och Metall avd. 70 (249:75 kronor) och Byggnads- och Träarbetarnas avd. 41 (100 kronor) bidrog med den största delen. Festerna i Folkets park gav 227:89 kronor. Någon gång i juli skrev Spanienkommittén till kommittén i Karlskrona, som hade engagerat Kajsa Rothman, om hon även kunde hålla ett möte i Ronneby. Den 22 juli fick man svar från Karlskrona spanienkommitté. Vilket ledde till att Rothman fredagen den 5 augusti höll ett möte på torget i Ronneby.

4.2.3 Karlskrona

Vid FCO:s årsmöte 1938 lade kommunisterna fram ett förslag om att bilda en formell Spanienkommitté i Karlskrona. Både medlemmar ur SKP och SAP föreslog att ingå i denna, men då alla socialdemokrater dom föreslogs avböjde kunde ingen kommitté bildas vid denna tidpunkt. Kommunisterna hävdade att en kommitté måste bildas på bredast möjliga politiska basis. FCO:s styrelse anordnade därför ett möte med den centrala hjälpkommitténs ordförande Georg Branting, för att på detta sätt få till stånd ett bildande. Efter det att Branting hade talat i Folkets Hus onsdagen den 13 april, bildades slutligen en kommitté i Karlskrona. Till sammankallande ledamot i kommittén valdes FCO:s ordförande Gustaf Johansson och till kassör utsågs Hugo Håkansson från Försvarsverkets personalförbund avd. 36. I kommittén ingick även en representant från vardera av följande organisationer: socialdemokratiska arbetarekommunen, socialdemokratiska kvinnoklubben, ABF:s lokalavdelning och kommunistiska arbetarekommunen. På mötet gjordes även en insamling och summan av den blev 156 kronor. Onsdagen den 20 juli beslutade Grov- och Fabriks avd. 106 återigen med anledning av att ytterligare två medlemmar stupat i Spanien, att uttaxera 1 krona per medlem till spanienkommittén. I SsK den 2 juli fick kommittén i Karlskrona kritik för att man hittills bara insamlat 1000 kronor, ett belopp som ansågs för litet för en stad av Karlskronas storlek. I juli tog kommittén initiativ till att bjuda in Kajsa Rothman för att tala om situationen i Spanien. Detta såg som ett steg i rätt riktning. Den 2 augusti hölls mötet med Rothman dit ungefär 400 personer kom för att lyssna. Efter besöket i Karlskrona besökte hon fler platser i Blekinge.

4.2.4 Olofström

Söndagen den 23 januari 1938 höll Metalls avdelning 106 i Olofström möte. På mötet beslutades bland annat att insamlingen till det republikanska Spanien, som hade inletts, skulle fortsätta. Man bestämde att 100 kronor skulle skänkas uravdelningens kassa samt att ett tiotal insamlingslistor skulle gå runt på arbetsplatserna. Vidare så uppmanades FCO att organisera

En spanienkommitté. Söndagen den 6 februari anordnade Jämshögs och Kyrkhults fackliga centralorganisation och Olofströms socialdemokratiska arbetarekommun ett spanienmöte i Olofströms Folkets Hus. Inbjuden för att tala på mötet var Allan Svensson från Stockholm, som själv hade slagits i Spanien. 96 personer kom för att lyssna och 33:73 kronor samlades in i kollekt. Söndagen den 13 mars meddelade kassören i Metalls avdelning 106 i Olofström att insamlingen av livsmedel till regeringssidan i Spanien via LO hade inbringat 508 kronor. På FCO i Olofströms årsmöte söndagen den 20 mars, fick styrelsen i uppdrag att sammankalla representanter från olika arbetarorganisationer för att bilda en spanienkommitté. En kommitté bildades i början av april och den kom att bestå av Svenska Metallindustriarbetare förbundet avdelning 106, Jämshögs och Kyrkhults FCO och Olofströms socialdemokratiska arbetarekommun. Som jag tidigare nämnt så var Kajsa Rothman på besök hos Blekinges spanienkommittéer i början av augusti 1938. Mötet i Olofström hölls den 3 augusti på torget, ungefär 250 personer var närvarande och 84 kronor samlades in i kollekt.

Under våren och sommaren 1938 fick arbetet i Blekinge för Spaniens folk fart igen. Själva intensiteten på insamlingarna ökade dock inte men det bildades två nya kommittéer. I Ronneby och Karlshamn fortsatte arbetet som tidigare. I Karlshamn består verksamheten av ett föredragsmöte och fackliga utbetalningar. I Ronneby var den största inkomstkällan under våren utbetalningar från fackföreningar dessutom anordnades det vid tre tillfällen möten med insamlingar. Kommittén i Kallinges verksamhet från våren 1938 vet jag inget om. Kanske hade kommittén lagts ner eller så gick arbetet bara på sparlåga. En ny kommitté bildades någon gång under april månad i Olofström. Även här organiserades den genom FCO. Förutom Kyrkhults och Jämshögs FCO, som Olofström tillhörde, så ingick socialdemokratiska arbetarekommunen i kommittén. Redan innan det bildades en kommitté så bedrevs det, precis som i Karlskrona hjälparbete för Spanien i Olofström. Metalls avdelning hade gjort en insamling och ett möte med föredrag hade hållits. Som tidigare avhandlats så fanns det ett omfattande arbete för Spanien i Karlskrona redan på hösten 1936, men ingen riktig kommitté. I mitten av april 1938 bildades slutligen en kommitté och precis som i Olofström, Ronneby och Karlshamn kom kommittén att bestå av fackföreningspersoner, socialdemokrater och kommunister. Karlskronakommittén var förhållandevis passiv de första månaderna. Det gavs dock en del från fackligt håll, men i augusti så engagerade man Kajsa Redhman för att hålla föredrag. Det fanns i början av hösten 1938 alltså fyra eller fem kommittéer i Blekinge.

4.3 Arbetet i kommittéerna står på sin kulmen. Ytterligare fyra kommittéer organiseras.

Fram till den 1 december 1938 fanns det antingen fyra eller fem stycken kommittéer i Blekinge. I slutet av året och början av 1939 tog den centrala hjälpkommittén och framför allt kommunisterna ett nytt krafttag i sittarbete. En mängd åtgärder gjordes för att effektivisera och maximera hjälparbetet. Vid flera tillfällen under januari månad 1939 satte SHfS in stora annonser i SSD och SsK i vilka man, tydligare än tidigare, betonade Spaniens folks behov av hjälp. Detta fick konsekvenser på det lokala planet. I Blekinge ledde det ibland annat till att ytterligare fyra kommittéer organiserades under vintern och att arbetet i alla kommittéer intensifierades.

4.3.1 Karlshamn

Som jag nämnt ovan skickades det ut en skrivelse till alla fackföreningar i Karlshamn någon gång i augusti för att få till stånd en uttaxering till förmån för Spaniens folk. Fram till mitten av november hade sju fackföreningar uttaxerat pengar till spanienhjälpen. I SSD den 18 november omnämns Grov- och Fabriks avd. 200 som den fackförening som visat störst intresse för spanska folket. Man hade då sammanlagt anslagit 135 kronor. Byggnadsarbetarförbundet avd. 45 och Metallarbetareförbundet avd. 44 var två andra fackföreningar som anslog en hel del pengar. Sammanlagt uttaxerades omkring 420 kronor till förmån för Spanien mellan augusti och mitten av november. De fackföreningar som ännu inte beslutat om någon utbetalning uppmanades i mitten av november i SSD att göra det omgående. I mitten av december sände FCO, precis som i augusti, ut en skrivelse till alla fackföreningar i Karlshamn. Den här gången uppmanades man att garantera försörjningen av ett spanskt barn. I början av januari 1939 uppmanade åter FCO och socialdemokratiska kvinnoklubben stadens alla organisationer att stå för underhållet för ett spanskt barn. Kostnaden för detta var, för ett barn i Spanien 40 kronor och för ett i Frankrike 55 kronor. Som ovan nämnts så var Grov och Fabriks avdelning i Karlshamn väldigt aktiv. I slutet av januari beslutade avdelningen på sitt ordinarie möte att ge ytterligare 200 kronor till insamlingen för Spanien. Dessutom skulle man låta listor cirkulera på arbetsplatserna. Lördagen den 28 januari kom frontkämpen Rudolf Svensson hem till Blekinge. I Karlshamn mottogs han av anhöriga och partikamrater från Svängsta, Karlshamn och Mörrum. Han kom den 28 februari att tala i Karlshamn om sina upplevelser i Spanien. 175 personer kom för att lyssna på honom. Som arrangörer för detta evenemang stod Socialdemokratiska kvinnoklubben och Karlshamns FCO. Senare kom Svensson tillsammans men John Andersson från Karlskrona att anordna en föredragsturné, främst runt om i Blekinge.

I slutet av februari höll Rudolf Svensson åter föredrag i Karlshamn om sina upplevelser i Spanien. Även för detta möte stod FCO och Socialdemokratiska kvinnoklubben som arrangörer. Detta måste tyda på att FCO och Socialdemokratiska kvinnoklubben var väldigt centrala i Karlshamnskommittén. Onsdagen den 1 mars höll Grov och Fabriks avd. 200 möte på vilket man bland annat anslog 50 kronor till Frontkämparnas stödfond. I slutet av mars överlämnade FCO 400 kronor till Spanienkommittén som var ett resultat av den insamling som de fackliga organiserade arbetarna i Karlshamn hade bedrivit. Stuveriarbetarnas avdelning i Karlshamn hade dessutom beslutat att betala underhållet för ett spanskt barn.

4.3.2 Ronneby

Söndagen den 11 december anordnades FCO och spanienkommittén en bössinsamling genom att man gick runt i hemmen. I SSD den 9 december stod det att läsa det genom spanienkommitténs och FCO:s insamling under 1938 insamlats 1000 kronor. Därtill kommer bidrag som en del fackföreningar sänt direkt till rikskommittén. Frontkämparna Fritz Backlund och ”Rekylen” Gerhardsson höll torsdagen den 26 januari 1939 möte i Ronneby om sin upplevelse i Spanien. Ungefär 150 personer kom för att lyssna, kollekt och försäljning av litteratur inbringade lite över trettiofem kronor. Någon gång under januari månad beslutade Järnvägsmannaförbundet avd. 200 att stå för underhållet för ett spanskt de sex första månaderna av 1939. Någon gång i slutet av februari månad 1939 begärde Socialdemokratiska kvinnoklubben utträde ut Spanienkommittén, på grund av ekonomiska skäl.

4.3.3. Karlskrona

Kommunalarbetarförbundets avd. 85 beslutade på sitt möte tisdagen den 15 november att ge 10 öre per vecka och medlem till Spanien. FCO planerade även att genomföra en veckas uttaxering för samtliga fackligt organiserade arbetare i Karlskrona till förmån för Spanien. Den sista november tog Spanienkommittén initiativet till en s.k. Spanienvecka, vilket innebar insamlingar på olika sätt till förmån för Spaniens folk. På tisdagen var det aftonunderhållning i Folkets Hus med filmvisning, föredrag och musik varvid ungefär 300 personer deltog. Inträdet var på en krona. På söndagen genomfördes en insamling genom att man gick runt i hushållen med listor och bössor. 36 insamlare deltog och av dessa var tolv kommunister och insamlingen inbringade 512 kronor. Under insamlingen på söndagen han man inte besöka alla stadsdelarna, därför beslutades att göra en ny insamlingsaktion lördagen den 3 december. Fredagen den 27 januari 1939 anordnade KAK ett välkomstmöte för John Andersson som två dagar tidigare hade kommit hem till Sverige efter att ha slagits nere i Spanien. Ungefär 400 personer kom för att lyssna. Som representant för Spanienkommittén deltog Hugo Johansson. Han tackade Andersson för hans insatser, men påminde också om de sexkamrater ”från platsen” som stupat i Spanien och för dessa hölls en tyst minut. Andersson höll sedan ett tal i vilket han bland annat lovade fortsätta att hjälpa Spaniens folk. Någon gång i början av februari tillkallade spanienkommittén samtliga fackföreningsstyrelser i Karlskrona till sammanträde. Syftet med mötet var att få dem att så snabbt som möjligt starta med regelbundna uttaxeringar till spanienhjälpen. Mötet inleddes med ett kort anförande av journalisten Gunnar Berg, efter det meddelades att Karlskronakommittén sedan starten i april 1938 insamlat cirka 3000 kronor. Detta belopp hade influtit genom direkta anslag från arbetarorganisationer, genom bössinsamling och slutligen genom aftonunderhållning. Mötet avslutades med att John Andersson höll ett anförande. Mötet fick konsekvenser. Redan den 6 februari kunde man läsa i SSD att ”uttaxeringen till Spanien redan var inledd”. Byggnads- och Träs avd. 34 i Karlskrona hade vid sitt årsmöte beslutat, att som förskott på uttaxeringen ge 100 kronor till Spanienkommittén. Avdelningen hade vid årets slut 227 medlemmar och vid mötet bestämdes att de 15 öre per person och vecka till spanienkommittén. I mitten och mot slutet av februari beslutade en rad fackförbund i Karlskrona att ge pengar till spanienkommitténs insamling. Träindustriarbetarförbundet avd. 94 beslutade att uttaxera 10 öre per vecka och medlem. Järnvägsmannaförbundet avd. 43 anslog 200 kronor. Metalls avd. 96 uttaxerade även de ett mindre belopp. Hotell och Restaurangs avd. 42 anslog 50 kronor, Elektriska arbetarförbundet avd. 12 gav 50 kronor, Typografförbundets avdelning gav 10 öre per vecka och medlem i tremånader, Telegraf- och Telefonmannaförbundet avd. 14 uttaxerade 50 öre per medlem och månad och till sist även Kommunalarbetareförbundet nummer 86 som anslog 25 kronor. Vid Försvarsverkens civila personalförbunds avd. 36 årsmöte beslutades, efter förslag från styrelsen, att omedelbart överlämna 1000 kronor till Spanienkommittén såsom ett förskott på en uttaxering med en krona per medlem. Uttaxeringen skulle vara genomförd innan april månads slut. Den förste mars meddelades i SSD att Karlskronakommitténs behållning fram till den första januari 1939 var 3875 kronor. Den största delen av dessa pengar, 1200 kronor kom från Försvarsverkens civila personalförbund avd. 36. Från och med den 1 mars uttaxerade Grov- och Fabriksarbetarförbundet avd. 106 i Karlskrona 10 öre per vecka till Spanienkommitté. Uttaxeringen pågick enda till årsskiftet då Karlskrona Spanienkommittés verksamhet upphörde.

4.3.3 Olofström

Söndagen den 13 november beslutade Metalls avd. 106 med anledning av FCO:s igångsatta insamlingsaktion, att under fem veckors tid företaga en uttaxering på 5 öre per vecka och medlem till spanienkommittén. I SsK den 26 november kunde man läsa att Jämshögs och Kyrkhults fackliga representantskap vid sitt senaste möte i Olofström hade beslutat att man så fort som möjligt skulle starta en insamlingsaktion till förmån för Spaniens folk. Man uppmanade också alla föreningar att aktivt stödja denna insamling.

4.3.4 Backaryd

Fredagen den 30 december träffades representanter från Backaryds KAK, Backaryds SDUK och IOGT. Man beslutade att bilda en Spanienkommitté som skulle vara ansluten till SHfS. Kommittén skulle bestå av fem ombud från varje organisation och man tillsatte även ett arbetsutskott. Till ordförande valdes Ivar Petersson, till kassör Axel Olsson och till sekreterare Torsten Hallström. Man beslutade att genast sätta igång med insamling. Efter två veckors arbete hade kommittén samlat in 174 kronor, den största delen av pengarna kom från IOGT:s insamlingar. I mitten av februari beslutade Stenarbetareförbundets och Industriarbetareförbundets avdelningar i Blekinge att ansluta sig till kommittén.

Frontkämparna John Andersson, Karlskrona och Rudolf Svensson, Svängsta höll tisdagen den 14 mars möte i Backaryd där man talade om sina upplevelser i Spanien. Ungefär 60 personer kom för att lyssna.

4.3.5 Mörrum

Söndagen den 11 september 1938 anordnades en Spanienfest i Mörrums Folkets Park. Festen var organiserad av Mörrums och Elleholms arbetarekommuner och Mörrums FCO. Hela behållningen gick till Spaniens folk. Det skulle dock dröja en tid innan en riktig kommitté organiserades i Mörrum. Frontkämparna Fritz Backlund och Rekylen Gerhardson höll föredrag i Mörrum måndagen den 23 januari. Mötet var organiserat av KAK och ungefär 200 personer kom för att lyssna. Kollekt togs upp och all behållning gick till Spaniens folk, men ännu var ingen kommitté bildad. Söndagen den 15 januari 1939 hade FCO i Mörrum sammanträde. Styrelsen fick, efter en skrivelse från den KAK, i uppdrag att sammankalla representanter för fackliga, politiska, freds-, nykterhets- och religiösa organisationer för att få till en bildande av en Spanienkommitté. Detta möte hölls söndagen den 12 februari och 14 organisationer var representerade, däribland baptistförsamlingen och IOGT. . Mötet beslutade att bilda en Spanienkommitté och alla 14 organisationer kom att ingå i den. Ett verkställande utskott på tre personer utsågs och till ordförande valdes baptisten Bernard Olsson. Man beslutade att så fort som möjligt starta insamlingar med listor. Listor hade redan tidigare cirkulerat, bland annat på KAK:s möten. Byggnads- och Träs avd. 271 meddelade till SsK torsdagen den 16 februari att man gjort en insamling på årsmötet och att den hade inbringat 17 kronor. Ett Spanienmötet anordnades i Mörrums Folkets hus onsdagen den 22 februari . Frontkämpen Rudolf Svensson var inbjuden och han höll föredrag om sina upplevelser i Spanien. Cirka 200 personer slöt upp och mötet inbringade 85 kronor. Det meddelades att insamlingen till kommittén har sedan den startade inbringat 175 kronor.

4.3.7. Svängsta

Engagemanget för Spanien startade, som på många andra platser, tidigt i Svängsta. I början var det ofta i form av uttaxeringar från fackföreningar. Metalls avd237 beslutade bland annat på sitt årsmöte i februari 1937 att uttaxera 25 öre i veckan i fyra veckor för helbetalande medlemmar till spanienhjälpen. Under hela 1937 samlade man på olika sätt in ungefär 270 kronor. Men det skulle dröja innan en riktig kommitté organiserades, ungefär två år. Onsdagen den 1 februari 1939 sammanträdde representanter för olika organisationer i Svängsta, på förslag från Textils avd. 7 om en gemensam insamling till Spaniens folk. Ett arbetsutskott utsågs för att styra verksamheten. En kommitté var här med bildad. Man beslutade att tisdagen den 7 februari anordna ett möte dit Rudolf Svensson inbjöds. Det beslutades också att hyra Svängstas dansbana för en danskväll, en kommitté på 25 personer utsågs för att gå runt och göra insamlingar med listor i Svängsta och i de närliggande byarna. Onsdagen den 15 februari anordnade kommittén filmvisning av den spanska filmen ”Livets seger”, 200 personer kom för att titta. Denna film kom att visas ytterligare en gång. En dansafton anordnades, som ovan nämnt, lördagen den 18 februari. Ungefär 300 personer kom för att delta och 325 kronor inbringades till spanienkommittén. På båda dessa möten höll Rudolf Svensson korta anföranden. Söndagen den 19 februari arrangerade kommittén ett möte i Hemsjö till vilket 82 personer kom. Kollekten på mötet uppgick till 36 kronor. Under denna vecka hölls också ett möte där Rudolf Svensson höll ett längre anförande. Till detta möte kom ungefär 400 personer. Textils avd. 7, som var initiativtagare till bildandet av en kommitté, anslog på sitt månadsmöte i mitten av februari 10 kronor till den pågående Spanieninsamlingen. Summan av Spanienkommitténs verksamhet för tiden 1 februari till den 28 februari var 1 875,14 kronor. Största delen (779,47 kronor) kom från insamling med listor, 467,73 kronor kom från dansaftonen, 422,94 kronor kom från föredrag och filmvisning, resten var ifrån försäljning av broschyrer samt ett anslag på 100 kronor. Fredagen den 24 februari anordnade Svängstakommittén ett möte i Ihre till vilket 50 personer kom. Rudolf Svensson höll föredrag och kollekten vid mötet inbringade 14 kronor.

4.3.8 Bräkne-Hoby

Under åren 1936 till 1938 anslog och insamlade socialdemokratiska arbetarekommunen pengar till spanienhjälpen vid enstaka tillfällen. Partiet anslog pengar och insamlingar gjordes genom cirkulerande listor på arbetsplatser. Under början av 1939 intensifierades engagemanget för Spanien. Socialdemokratiska arbetarekommunen tillsatte då en kommitté på fem personer, från det egna partiet, för att öka hjälpen till Spanien. Detta ledde till att det onsdagen den 8 mars 1939 anordnades ett offentligt möte i Folkets Hus för att få till stånd ett bildande av en Spanienkommitté. Inbjudna till mötet var alla ortens föreningar, fackliga så som ideella. Det hölls föredrag om situationen i Spanien och en film visades. Kvällen slutade med att en kommitté bildades, varvid varje organisation blev representerad med vardera två utskott. Det inleddes en Spanienvecka söndagen den 2 april, vilket först och främst kom att innebära bössinsamling då man i stort sätt besökte vartenda hushåll i Bräkne-Hoby. Måndagen den 17 april anordnade kommittén ett möte dit Rudolf Svensson bjöds in för att tala. 80 personer kom för att lyssna och kollekten på mötet uppgick till 16 kronor.

Från december 1938 och framåt organiserades ytterligare fyra kommittéer i Blekinge.

Kommittéerna kom att ligga i Backaryd, Mörrum, Svängsta och Bräkne-Hoby. Kommittén i Backaryd bildades först av dessa och bestod av representanter från kommunistiska arbetarekommunen, socialdemokratiska ungdomsklubben och nykterhetsorganisationen IOGT

Efter en tid tillkom även två fackföreningar till kommittén. Vad beträffande verksamheten så vet jag i Backaryds fall endast att IOGT samlade in mest pengar och att det anordnades ett möte med föredrag. I Mörrum bildades kommittén genom FCO, på förslag av KAK. I mitten av februari bildades den och den kom att bestå av, förutom politiska och fackliga organisationer, även freds-, nykterhets- och religiösa organisationer. Redan innan kommittén bildades bedrevs det insamlingar till Spanien i Mörrum, bl a anordnades det på hösten 1938 en Spanienfest. Kommittén i Svängsta kom till på förslag från Textils avd. 7 och den bestod av representanter från olika organisationer på orten. Frivillige Rudolf Svensson fick ganska stor betydelse för arbetet i Svängsta, han kom bland annat att anordna en föredragsturné tillsammans med John Andersson från Karlskrona på våren 1939. Kommittén var enligt min uppfattning, den mest framgångsrika ut av de fyra som senast bildades. Verksamheten bestod av möten med föredrag, dansafton, filmvisning, uttaxeringar och framför allt listinsamlingar som var den största inkomstkälla. Den sista kommittén som bildades i Blekinge var den i Bräkne-Hoby. Den tillkom på initiativ av socialdemokratiska arbetarkommunen så sent som den 8 mars 1939, mindre än en månad innan kriget tog slut. Det hade dock samlats in pengar till Spanien tidigare. I kommittén ingick representanter från politiska, fackliga och ideella organisationer. I början av april anordnade kommittén en Spanienvecka med bössinsamlingar. Senare samma månad höll även Rudolf Svensson föredrag. I alla fyra ovan nämnda kommittéerna var socialdemokrater och kommunister representerade. I Backaryd och Mörrum var dessutom nykterhetsorganisationer med i kommittéerna. I Mörrum var även en religiös organisation representerad. I Karlshamn fortsatte verksamheten som tidigare. Den vanligaste inkomstkällan under våren 1939 tycks ha varit uttaxeringar från fackföreningar. Den mest aktiva fackföreningen i detta hänseende verkar ha varit Grov- och Fabriksarbetareförbundets avdelning. Det anordnades även ett möte med föredrag av Rudolf Svensson. Ronnebykommitténs verksamhet verkar inte, som i vissa andra fall, ha intensifierats efter årsskiftet. Arbetet fortgick dock, bl.a. så hölls ett föredragsmöte samtidigt som det gjordes en del bössinsamlingar. I Karlskrona intensifierades arbetet i slutet av 1938 och början av 1939. I november anordnades till exempel en s.k. spanienvecka, som bland annat innebar bössinsamlingar och aftonunderhållning. I början av februari 1939 uppmanades alla fackföreningar i Karlskrona att starta med regelbundna utbetalningar. Detta fick direkta konsekvenser då en rad fackföreningar beslutade om uttaxeringar. Den fackförening som samlade in mest pengar i Karlskronavar Försvarsverkens civila personalförbund avd. 36, som fram till den första januari 1939 hade inbringat ungefär en tredjedel av kommitténs sammanlagda behållning. Precis som i Ronneby så verkar arbete i Olofström ha fortsatt på samma sätt som tidigare efter årsskiftet. I stället för en ökad intensitet så verkar verksamheten nästan avstannat. Det gjordes någon enstaka utbetalning från en fackförening. I mars 1939 fanns det slutligen åtta eller nio spanienkommittéer i Blekinge, eller det är kanske bättre att formulera det som att nio kommittéer hade varit verksamma i Blekinge under tiden från september 1936 till maj 1939. Kommittén i Karlskrona lade ner sin verksamhet vid årsskiftet 1939/1940. Hur länge de övriga var aktiva vet jag ej.

5. Avslutande sammanfattning

Spanienkommittéer organiserades i tre omgångar i Blekinge. På hösten 1936 organiserade de första tre i Karlshamn, Kallinge och Ronneby. Början till initiativ togs även i Karlskrona och Sölvesborg men några fler kommittéer organiserades inte vid denna tidpunkt. I april 1938 bildades två nya kommittéer, slutligen en i Karlskrona samt en i Olofström. Det initiativ som togs i Sölvesborg fullföljdes inte och någon kommitté kom fortsättningsvis aldrig att organiseras där. Om inte någon ut av de kommittéer som bildades under 1938 lades ned, fanns det vid december månads slut fem stycken kommittéer i Blekinge. Claes-Göran Jönsson skriver i sin uppsats att det vid detta tillfälle endast fanns fyra, vilket måste betyda att någon kommitté lagt ner sitt arbete eller att jag eller Jönsson har fel. Från årsskiftet och några månader framåt bildades slutligen de fem stycken sista kommittéerna i Blekinge. Dessa låg i Backaryd, Mörrum, Svängsta och Bräkne-Hoby. Detta passar bra på det mönster som Lundvik har kommit fram till. Efter nyåret 1938/1939 ökade propagandan från den centrala Spanienkommittén i Stockholm och den humanitära hjälpen betonades mer än tidigare. SKP tillsatte till och med en egen kommitté för att fler kommittéer skulle bildas. Detta fick uppenbarligen även konsekvenser i Blekinge, fyra av de sammanlagt nio kommittéerna som organiserades bildades efter årsskiftet.

Lundvik menar att kommittéerna ofta bildades genom den fackliga centralorganisationen. Detta verkar vara fallet i Blekinge. I fem av de nio kommittéerna var FCO centrala för bildandet eller de direkta initiativtagarna. I Kallinge var det arbetarekommunerna som var centrala för bildandet, i Svängsta tog Textilarbetareförbundet avd. 7 initiativet till ett bildande och i Bräkne-Hoby kom initiativet från socialdemokratiska arbetarekommunen. I ett fall, Backaryd, vet jag inte vilka som tog initiativ till att bilda en kommitté.

I alla Spanienkommittéerna i Blekinge ingick troligtvis representanter från både SKP och SAP, ofta i form av fackföreningspersoner. Vilka som var mest aktiva i de olika kommittéerna har för mig varit omöjligt att få fram. Mycket av mina slutsatser bygger på det som stått i de lokala kommunistiska och socialdemokratiska tidningarna. När till exempel SsK skriver att kommunisterna varit mest aktiva vid en insamling är det troligt att den åsikten är politiskt färgad. Det har därför varit omöjligt att få fram vilka som drivit arbetet eller varit mest aktiv. I två av de kommittéer som bildades under 1939 ingick förutom politiska och fackliga organisationer även en del andra grupper. Dessa var nykterhets- freds- och religiösa organisationer. I ett av fallen, i Mörrum, var en baptist till och med ordförande. Detta faller in i det mönster om vad som tidigare finns skrivet i ämnet. Jönsson skriver nämligen att nykterhets- och religiösa organisationer efterhand engagerade sig i Spanienrörelsen. Att en baptist fick en sådan framträdande roll som ordförande måste nog ändå ses som väldigt speciellt.

Vad gäller kommittéernas verksamhet och inkomster så är situationen likadan som när det gäller aktiviteten. Eftersom jag inte kommit över någon verksamhetsberättelse för någon kommitté har jag inte kunnat göra några exakta beräkningar vad gäller utgifter och inkomster. Jag har inte heller kunnat få någon helhetsbild av varje kommittés hela verksamhet. Men jag har precis som ovan kunna utläsa vissa huvuddrag. Verksamheten bestod av att kommittéerna ordnade insamlingsmöten till vilka man ofta engagerade en talare. I vissa kommittéer gick man runt i hushållen med insamlingslistor, denna verksamhet verkade inte vara lika vanlig som det ovan nämnda. Den viktigaste inkomstkällan för alla kommittéerna i Blekinge var troligtvis uttaxeringar från fackföreningar. I de fall där någon kommittés inkomster har redovisats i tidningarna har den största inkomsten kommit från fackföreningarnas utbetalningar. Ett undantag i detta hänseende är kommittén i Svängsta där insamlingen via listor var den största inkomstkällan. Förutom uttaxeringar från fackföreningar och cirkulerande insamlingslistor, så var inkomsterna från mötena och att man gick runt i hushållen med listor, viktiga inkomstkällor. Arbetsintensiteten ökade i Blekinge efter årsskiftet 1938/1939. Förutom att fyra nya kommittéer organiserades ökade arbetet i de som redan fanns. Några kommittéer uppmanade fackföreningarna att starta med regelbundna utbetalningar. Så var fallet i Karlskrona där kommittén kallade alla stadens fackföreningar till ett extra möte bara för att få till stånd regelbundna utbetalningar. Uppmaningarna följdes i stor utsträckning, i till exempel Karlskrona beslutade en mängd fackföreningar att göra utbetalningar under våren 1939. Enligt Lundvik nåddes en höjdpunkt när det gällde insamlingarna mellan den första januari och den siste mars 1939. Detta speglar bra även verksamheten och insamlingarna i Blekinge under denna tid.

Sammanlagt deltog sjutton stycken som frivilliga från Blekinge i det spanska inbördeskriget. Av dessa stupade nio stycken och således överlevde åtta. Denna dödssiffra får betraktas som hög om man jämför med Lundviks resultat. Yrkesmässigt stämmer de frivilliga från Blekinge mer in på Lundviks analys. Av de sjutton från Blekinge var sju sjömän, fem grovarbetare, en stenarbetare och en flottist (uppgift saknas för en). Även politiskt stämmer Lundviks analys på de frivilliga från Blekinge. Åtta var högst sannolikt medlemmar i SKP. Medianåldern var däremot lite högre än Lundviks genomsnitt på 28 år, nämligen 31, 2 år. Uppgift saknas dock på två av de frivilliga.

6. Förkortningar

AU Arbetsutskott

CNT Anarkosyndikalisterna

FCO Fackliga Centralorganisationen

KAK Kommunistiska arbetarkommunen

ND Ny Dag

NF Nationernas Förbund

POUM Socialistpartiet i Spanien

SAC Syndikalisterna

SAP Sveriges socialdemokratiska arbetarparti

SHfS Svenska Hjälpkommittén för Spanien

SKP Sveriges kommunistiska parti

SP Socialistpartiet

SSD Sydöstra Sveriges Dagblad

SsK Sydsvenska Kuriren

7. Käll- och litteraturförteckning

1. Otryckta källor

Arbetarrörelsens arkiv i Bräkne-Hoby

Ronneby FCO:s arkiv

Inkommande och utgående skrivelser november 1936- mars 1939

Brevbok 1938

Socialdemokratiska arbetarekommunen i Bräkne-Hoby

Historik 1936 – 1939

Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet avd 106 i Karlskrona

Verksamhetsberättelse 1939

2. Tidningar och tidskrifter

Ny Dag

Röda Eken nr 3 1984

Sydsvenska Kuriren, 1/8 1936 – 15/5 1939

Sydöstra Sveriges Dagblad, 1/8 1936 – 15/5 1939

2. Litteratur

Jändel, Richard, Kämpande solidaritet. Stockholm 1996

Jönsson, Claes-Göran, SKP och den svenska spanienrörelsen. Arkiv nr 4. Lund 1937

Kennerström, Bengt, Socialistiska partiet och spanska inbördeskriget. Arkiv nr 6. Lund 1974

Lundvik, Bertil, Solidaritet och partitaktik. Den svenska arbetarrörelsen och spanska inbördeskriget 1936 – 1939. Uppsala 1980.

Lindkvist, Kent, Program och parti. Principprogram och partiideologi inom den kommunistiska rörelsen i Sverige 1917 – 72. Lund 1982.

Nilsson, Göte, Svenskar i det spanska inbördeskriget. Stockholm 1972.

Thomas, Hugh, Spanska inbördeskriget. Ystad 1978

Tollin, Sven, Svenska Dagspress 1900 – 1967. Stockholm 1967.