Göta hovrätt Huvudarkivet

Domar 1661. Volym BVA:23

Uti den tvistiga ifrån lagmansrätten i Tiohärad lagsaga hit appellerade sak, mellan grevinnan högvälborna fru Karin Oxenstierna Axelsdotter på den sidan kärande, och skattebonden Lars Nilsson i Hult, uti Asa socken och Norrvidinge härad å andra sidan svarande; Angående en madäng, den käranden såsom en gammal urminnes hävd till sin frälsegård Asaryd, uti benämnda härad och socken, pretenderar; Men svaranden samma äng såsom den av hans fader, till samma frälsegård, för långlig tid sedan emot 18 (mynt) gammalt mynt vara pantsatt nu söker att lösa och därifrån vinna. Är detta den kungliga hovrättens i Göta rike äntliga dom avsagd. Jönköping den 20 mars anno 1661.

Rationes

Bekänner svaranden Lars Nilsson, att ängen har legat till femtings år till frälsegården som tingsbeviset pagina 14 visar. Och tillstår anno 1648 uti sin supplikation till denna kungliga rätt pagina 1 allenast då i 20 år klandrat har, vilket icke gör mer än 33 år tillhopa, och alltså inte kan veta emot 100 års hävd.

Ibland de 5 laga fång jorda är vädsätt jord, om han lagliga vädsätt och förstånden är. Men hur han lagligen skall väd- eller pantsättas, lär det 7 kapitlet jordabalken LL och det 9 stycket L. Eodem titulo. Efter vilka Lars Nilsson 1). Inte kan bevisa sin fader pantsatt den stridiga maden, 2). Är det blotta sägen, om vad som hans fader har skolat gjort, långt före än han Lars född var, ty kan honom /: särdeles efter saken honom angår /: intet vitsord ges, blir alltså denna hans berättelse in certo, som ogrundad och egennyttig. Hans producerade vittne är ej heller omni exceptione majores; Ty 1). Är ingen i den höga ålder att han annat minnas kan, än maden ju alltid har varit statt till frälsegården. 2). Vittnar de efter andra sägner, sig ha hört sådant vilket kan skattas för sanna sagu, multa enim dicuntur que non infunt, och efter Lars Nilsson en långlig tid har klandrat, kan en del därav hava hört denna sägen först. 3). Synes troligt att ängamaden för en så liten summa penningar så länge skulle stå i pant, och inte lösts igen innan 60 års rolig hävd var åkommen, och denna Lars först klandrade därå. 4). Var icke jordägaren sänd eller någon på frälsegårdens i Asaryd vägnar tillsändes efter 15 kapitlet jordabalken LL när ---otserus (möjligen Zotserus eller Lotserus) denna rannsakning höll, och dess vittnen upptogs, ty är det olagligt. 5). Vilja icke domare reglor än skall fundera någon sententium och dom på ett löst --- och andras blotta sägner, emedan intet allt är sant som sanno är likt. 6). Är viss om icke dessa vittnen än de kunna vara Lars Nilsson i någon måtta oblicerade, ty var och en är sin välde vän, och efter ingen vederpart var tillstädes, gillas deras vittnesmål föga. Arg kapitel 21 tingsmålsbalken.

5). Finnes här edliga vittnen in contrarium, som i bägge parters närvaro hava vittnat, som pastor uti Asa, och flera dem pagina 15 uti akten visar, vilken ingivs så ställt vitsord som vederpartens vittnen.

6). Finnes otaliga exempel, att ofta en gård i byalag, som med de andra kan vara lika skattat, haver så mycket åker och äng som helst annor eller mer, gör förty det argumentet så gott.

7). Var det us mali exempli och en öppen dörr till oändliga trätor, om en så gammal och urminnes hävd den vederparten själv består, skulle varit emot det 1 kapitlet jordabalken LL utan något skriftligt dokument eller full klara fasta bevisliga skäl uppsättas och kasseras, ty pohito, att det vore en pantäng så purgerar denna gamla hävden, ex temporis intervalls omne vitium.

8). Stratio pro expensis. Alldenstund svaranden har lagmansdomaren för sig, och eljest i några år med denna sak omgått, och sökt så denna kungliga rätt, som lagmansrätten, och för dy kunnat göra därpå någon omkostnad, är ock en fattig och enfaldig bonde, av ringa medel, dy är skäligt han med expensers funderande förskonad.

Varför

Utav de skäl in actis finns, kan denna kungliga rätt lagmansdomen i detta mål icke approbera och gilla, men erkänner grevinnan välbemälta fru Karin Oxenstierna vara berättigad den stridiga madängen till sin frälsegård Asaryd, såsom en gammal urminnes hävd okvalt njuta och behålla, och svaranden Lars Nilsson i Hult vara där ifrån alldeles avskild, och honom all vidare klander och åtal där uppå här med alldeles avkärat. Expenserna blir för sina vissa skäl och orsaker å bägge sidor upphävd, ty varmed denna tvist skall ändad och slutad, och sådant allt med rätta. Actum ut supra.