Fabian Anderssons släktforskning

Jag, Helen Höijer, har tagit mig an de pärmar som vi hade med oss på förra årets träff, innehållande Fabian Anderssons släktforskning. Det var inte lätt att hitta i materialet eftersom det inte var i någon bra ordning.

Samlingen består av kopior som Lars-Åke och jag har gjort av material som vi lånat av Fabians son och även kopior som Berton Hansson har gjort av delvis samma material, så det finns en hel del dubbletter. Jag har gjort en första gallring men mycket mer finns att göra.

Vem var då Fabian Andersson?

Han är Lars-Åke Anderssons morfars bror, som började släktforska på 1940-talet. Intresset låg främst på att dokumentera byn Hökhult i Fröderyd socken, här var han född år 1890 och här hade han hört de gamla berätta. För att komma så långt bakåt i tiden som möjligt hade han en livlig korrespondens med olika arkiv. Han var även mån om att dokumentera ättlingar till de gamla åborna i byn och brevväxlade därför med alla släktingar han kunde finna, även brevväxling med Amerika finns bevarad. Efter de resurser som fanns då är det ett enormt arbete som är nerlagt i forskningen. Samtidigt drev han ett eget företag som tog en hel del tid. Han var aktiv i föreningslivet i Sävsjö där han bodde och var ute och höll föredrag om gamla tider.

(Fabian finns även beskriven i vår föreningsskrift nr 13 nov 1994)

Den äldsta personen i Fabians forskning är en man vid namn Ambjörn född troligen 1570-1580, antagligen i Hulebo, Fröderyd socken. Han hade minst 6 barn, vilka var gifta på olika platser i socknen.

För att verifiera Fabians uppgifter jämför jag med uppgifter som Gudrun Ragneby har kommit fram till. I Huluboda, Fröderyd socken fanns en Ambjörn Svensson nämnd i tingsprotokoll bland annat 1599. Han var gift med Ingrid Ekesdotter som var dotter till Eke och Kerstin i Åkersämja i Öhr, Allbo härad.

Deras tänkbara barn är:

Per Ambjörnsson i Huluboda gift med Elsa Jonsdotter

Assar Ambjörnsson gift med Elin Nilsdotter i Hökhult

Märit Ambjörnsdotter gift med Peder Börgesson i Slageryd, Bäckaby

Ingred Ambjörnsdotter gift med Jöns Brynielsson i Kallsjö, Fröderyd

Malin Ambjörnsdotter gift med Jon Gummesson i Hökhult, Fröderyd

I sin utredning följer Fabian den gren som Assar ger upphov till. Assar flyttade från Huluboda till Hökhult i början av 1600-talet och gifte sig med Elin Nilsdotter. Han står som brukare men var ej skattskriven utan bodde tillsammans med hustruns föräldrar. Senare blev gården delad och en gård kallades då Assars gård vilket blev Assargård.

Assar och Elin hade två döttrar. En hette Elin liksom modern och hon gifte sig 1670 med Lars Svensson. De bosatte sig till en början i Hökhult men flyttade så småningom till Årset. De fick tillsammans 6 barn.

Assar Larsson född 1679 gift med Elin Olofsdotter född 1682 i Hökhult, dotter till Olof Persson och Kirstin Matsdotter.

Fabian har skrivit små intressanta berättelser om en del av personerna.

Elin Assarsdotter: Elin, som var bondedotter, föddes en oktoberdag 1724 på Årsiö Nordgård i Fröderyd socken. Hon var yngst av fem kända syskon. Kort efter hennes ankomst till världen gick fadern bort. Elin växte därför upp hos sin mor. Det var på Årsiö Nordgård hennes uppväxttid förflöt och här var hon kvar, till dess hon ingick sitt äktenskap.

Den 19 maj 1746 vigdes den 21-åriga Elin vid den omkring 23-årige hemmasonen Magnus Jönsson från Esprilla Nordgård. I samband med giftermålet övertog maken gårdsbruket efter sin far och det var därför till Esprilla Nordgård Elin flyttade vid sitt bröllop. Som morgongåva fick hon löfte om 40 lod silver.

På Esprilla Nordgård gav Elin livet åt tre barn, en son och två döttrar. De båda döttrarna hade hon sorgen att förlora, den ena vid unga år och den andra vid späd ålder.

Ända till 1777 ägde och brukade maken Esprilla Nordgård, men detta år lämnade han den till sonen, hos vilken Elin och hennes make därefter bodde till sin död.

Våren 1780 blev maken sjuklig och några dagar efter midsommar blev han sängliggande. Det var magen som var angripen. Efter ett 34-årigt äktenskap blev Elin änka den 8 juli 1780. Icke fullt tre år senare var hennes eget timglas utrunnet.

Det var den 17 maj 1783 Elin gick bort efter att hava "Lefwat stilla, kristeligt och alwarsamt". De sista tio åren av sitt liv hade hon varit sjuklig. Vid sitt frånfälle var hon 58 år gammal. Dödsorsaken var bröstsjukdom.

Elin och Magnus barn: Sven f.25/2 1750, Lena f.24/11 1755, död 17/12 1762 i kopporna, Helena f.26/9 1765, död 13/3 1766 av "bölder".

Magnus Jönsson: Om man får tro död- och begravningsbokens notis vid Magnus frånfälle, skall han hava kommit till världen 1722 i Lannaskede socken. Det var alltså omkring fyra år efter tolfte Karls bortgång. Enligt Fröderyd församlings husförhörslängder föddes han 1723. Lannaskede församlings födelse- och dopbok börjar först 1733. Magnus var son till bonden Jöns Svensson och hans hustru i byn Broby i Lannaskede socken. Magnus var yngst av två kända syskon. Den äldre brodern, som var organist, avled 1736.

Magnus växte upp på flera olika gårdar, först på gården i Broby och därefter på en av gårdarna under Rosenholms herrgård i Lannaskede samt slutligen på Hultatorp Västergård i Fröderyd socken, där han var bosatt till 1741, vilket år han följde sina föräldrar till Esprilla Nordgård. På denna gård var han kvar hos föräldrarna, när han ingick äktenskap.

Den 19 maj 1746 vigdes den omkring 23-årige Magnus vid den 21-åriga Elin Assarsdotter från Årsiö Nordgård. Som morgongåva lovade Magnus 40 lod silver. I samband med bröllopet övertog han av sin far brukningen av Esprilla Nordgård, vilket gårdsbruk han sedan skulle komma att innehava i mer än tre decennier. Både hans far och mor gick under denna tid bort på nyssnämnda gård. I sitt äktenskap fick Magnus tre barn, en son och två döttrar. Båda döttrarna avled vid späd ålder eller tidiga år.

År 1777 lämnade Magnus gårdsbruket till sin son Sven, varefter fader Magnus och hans hustru bodde hos sin son till sin död.

Ur död och begravningsboken kan man läsa: "Haft tämel. god och stadig hälsa, tills nu i förliden wåhr, då han började blifwa nog tunn och svag. Den 28 sistl. Junii lades han ändtligen till sängs och blef af Magsjuka så hårdt angripen, att han nu tydeligen merka kunde, det hans förlåssning ifrån en ond werld torde nu snart wara för handen och infalla, begärde förthenskull blifwa af det heliga Prediko-Ämbetet underwist, tröstad och med den Heliga Nattwarden sin tro till styrko och försäkran om alla sina synders nådiga förlåtelse, bespisad, som skedde den 5 sistl. dennes. Hvarefter dröjde hans förlåssare icke länge med den efterlängtade hielpen. Det var den 8 juli 1780 han stilla och saligen afsomnade, sedan han här i werlden lefwatt 58 år".

Man kunde här även läsa att Magnus "väl kunnat läsa i bok och ägdt förswarlig Christendoms kundskap, samt genom Guds nåd sökt densamma att utöfva. Lefwatt i så godt förstånd, sämja och inbördes kärlek och en Själ ; hvarföre och hans frånfälle är nu för dem så mycket kännbarare. Warit god och hielpsam granne. Aldrig tillyckt sitt hierta eller hand för sin toftiga och fattiga nästa utan med werk och gerning sökte allas wäl, så mycket som hos honom stod. Älskatt Gud, hans ords tjenare, samt aldrig försummat Guds och Herrens Hus, när han thit komma kunnat". Magnus överlevdes några år av sin hustru.

Avskrivet och sammanställt av Helen Höijer

VARNING

I juni månad 1784 utfärdade Collegium Medicum en mot det så kallade nödbrödet. Det tillagas inte sällan av för hälsan skadliga ämnen såsom bark, mäsk, agnar, ollon, stötta eller brända ben, ljung, linfröknopp, sönderskuren halm, sågspån, med mera som lägger en grund för obotliga och till och med dödliga sjukdomar. Av dessa kan nämnas 1773 års rödsot och rötfeber som talande bevis. Människorna tillråddes istället för att använda nödbröd tillgripa andra livsmedel.

Man pekade främst på hästkött samt kött av en del andra tama eller vilda fyrfota djur, såväl större som mindre. Man pekade även på en del fåglar, både som ätas och de som av fördomar ratas. Ingen enda inom riket finnandes undantogs. Av fiskar finns heller ingen som inte kan ätas.

Från växtriket rekommenderades rötter av mjölktistel, kardborre, kvickrot så även renlav och islandslav. Dessa kunde torkas, stötas eller malas till mjöl. De kunde även kokas i vatten eller mjölk.

Vid den tiden hade potatisen inte fått fast fot i vårt land men det visade sig vara ett så förnämligt näringsmedel och en sådan räddningsplanka i nöden att det från och med nu blev verklig fart på potatisodlingen i hela landet.

Omskrift från Fabian Anderssons samlingar.