Det rena svineri som så allmänt gör sig gällande å Långö

Källa; Förste provinsialläkarens i Blekinge län årsberättelse 1905.

Såsom snarare regel än undantag tror jag mig våga det påstående, att bostäderna å Långö måste betecknas såsom långt ifrån gediget uppförda, och gä1ler detta omdöme icke blott de, hvad jag skulle vilja kalla hyreskaserner, som kanta öns östra strandlinjer, utan nästan alla lägenheterna. Samma totalintryck lämnar ock inredningen i de skilda bostäderna, och framför allt måste innerväggarne i många lägenheter betecknas såsom föga massiva. Från närliggande, ja äfven mera aflägset belägna rum tillhörande olika innehafvare, var jag ofta i tillfälle kunna afhöra långa resonemang, och de dörrar, som skolat skilja lägenheterna åt, tjänstgjorde här och hvar knappast till annat än förhindrandet af den personliga beröringen. Liknande fall måste ju från hygienisk synpunkt anses mycket beklagliga, ty härigenom öppnas möjlighet för mångfaldig infektion från rum och familj till omgifvande hushåll; och då jag faktiskt kunnat konstatera såväl tuberkulos som ohyra i flere former, säger det sig sjelft, att vägen för smitta ligger öppen. Till dylika sanitära vådor bidraga ock de trossfyllningar, hvilka hvarken varit af lämpligt ej heller torrt materiel. Huruvida alla de meddelanden, jag i detta hänseende erhållit, kunna vara med verkligheten öfverensstämmande, är jag naturligen icke i stånd kunna kontrollera, men ett torde dock vara oomtvistligt, att s. k. underlag i trossbottnarne såsom regel saknas, och att fyllningen sällan varit tillräcklig. Att dylika förhållanden till den utsträckning som här är fallet kunnat uppstå, förklaras af den byggnadsprincip, som å Långö allt mer börjat utveckla sig och nu antagit former, hvilka snarast möjligt måste stäfjas. Här gäller nemligen icke längre att få den ursprungliga byggnadsritningen omsatt i bostäder, utan när dessa väl kommit till stånd och lägenheterna upptagna, sedan skola alla skrubbar, vindskontor m. m. inredas och befolkas. Hvilka faror dylika lägenheter med sin torftiga ytterbeklädnad, sina lifsfarliga trappor, rum utan eldstäder och kök med några kubikmeters luftkub skola medföra för sina innevånare, tror jag mig icke behöfva expliera. Eldstäderna i boningsrum men utgöras mångenstädes af kaminer af mångskiftande konstruktion, anlämpade efter de olika rummens beskaffenhet, och gäller detta naturligen flertalet af de lokaler, hvilka ursprungligen ej afsetts till bostadslägenheter, och där således anordningar för kakelugnars uppsättande saknas. Olägenheterna af dessa eldstäder vill jag i samband härmed i korthet beröra: de äro svåra att sköta, råka ofta i olag, lämnar en värme, som sällan är jämn genom att de lätt öfverhettas och lika lätt afkylas, de äro farliga för barnen, fylla rummen med kolpartiklar vid matningen, äro otrefliga damgömmor samt få ofta ersätta köksspisen, med hvilken de naturligen i ventilationshänseende ej äro jämförliga. Allt som allt äro dessa lägenheter, många af dem helt primitiva, från hygienisk synpunkt långt ifrån tillfredsställande. Till flertalet kök höra skafferier i form af väggskåp, vare sig nu upptagande rummets höjd eller blott en del deraf, men alla äro de för små och derigenom rent omöjliga att hålla snygga eller tjänliga till matens förvaring. Endast en lägenhet var försedd med verkligt skafferi. Genom att många kök dessutom sakna anordningar för diskbaljor m. m., får ”skafferiet” härtill tjenstgöra till föga fromma för renligheten och födans förvaring. Att flere af köken blott kunna få benämning af skrubbar med några få kubikmeters rymd är förut nämndt; att de äfven i öfrigt äro föga tidsenliga, behöfver knappast framhållas. Om man än må erkänna, att flere lägenheter äro försedda med garderober af tillräcklig rymd, äro deremot deras belägenhet och inredning föga tilltalande och mera ett uttryck för, att de böra finnas, än med fästadt afseende på deras ändamål. I regel utgöras de af små skrubbar i förstugor, instängda hålor utan hvarje ljusstrimma, der icke ytterväggen är tillräckligt bristfällig, och än mindre tillgängliga för behöfligt luftombyte. I flertalet lägenheter äro de delvis förlagda till köken och skafferierna, der matvaror, gamla smutsiga klädespersedlar och slaskhinkar trifvas i behaglig gemenskap. I de smärre s. k. köken kläda lampor och arbetskläder alla väggar och förena sig med mat och vattenångor att förpesta bostadsluften.

Med få undantag finnas förstugor till lägenheterna, här och hvar äfvenledes tamburer, om än af ganska ovanliga former, och tydligtvis ej medräknade i den ursprungliga byggnadsplanen. Den byggnadsteknik, som på detta område gjort sig gällande, synes åtminstone icke sträfvat efter enkla raka linjer och de naturliga förutsättningarne, utan snarare sökt tillfredsställa geometri ens alla tänkbara krångliga figurer, och ofta med beundransvärd förmåga lyckats utestänga ljus och luft. Endast i tre lägenheter äro källare inredda till förvaring af födoämnen; å ett ställe stod hela denna del af huset under vatten och således för närvarande oanvändbar för hvarje ändamål, å ett annat var källaren till nästan hela sin rymd upptagen af vedbodar och endast ett par mindre skåp apterade för kökets behof; i den tredje var källaren inredd till hönshus. Till ännu några lägenheter hörde visserligen källarlokaler, men voro antingen redan upptagna eller afsedda till bykstugor. Tager man då hänsyn till beskaffenheten af de trossbottnar, hvilka utmärka Långö byggnader, behöfver jag säkerligen ej framhålla olämpligheten af dylika anordningar

Innan jag lämnar bostäderna med dertill hörande lokaler kan jag icke underlåta att kraftigt framhålla den häpnadsväckande vanvårdnad, det rena svineri, för att tillåta mig ett betecknande ord, som så allmänt gör sig gällande å Långö. Mycket har jag naturligen som läkare i den vägen erfarit i fattiga hem å landsbygden, men till den grad och utsträckning, som dessa missförhållanden härstädes florera, har jag aldrig trott ens vara möjligt i vårt land. Och detta omdöme gäller icke några enstaka fall, utan äro beklagligen regel i flere af bostäderna, och kan väl svårligen förklaras på annat sätt än att, der kontroll och eftersyn saknas, och arbetets fördelning ej fastställes, der försvinner så småningom den enskildes känsla af ansvar först mot sina med hyresgäster och sedan allt mer och mer mot hemmet och dess innevånare. En och annan familj träffas gifvetvis icke af denna stränga dom.

Om man tager hänsyn till att flere af afträdena å ön ännu icke fått sin sista afputsning, och hvilket jag oafsedt allt tror vara meningen, må erkännas, att en del hithörande förhållanden visar en afspegling af de i Carlskrona för närvarande rådande, och få väl som sådana ej utan vidare utdömas, men jämte de brister, som å senare platsen äro rådande, komma här i samband med saknaden på kontroll såväl vid inredningen som i skötseln en massa förenklingar och personliga hugskott, som medföra nya olägenheter. Hvarje gård har sitt eget af träde, och ligga dessa i regel på tillräckligt afstånd från bostaden. I två fall är emellertid detta icke händelsen, i båda beroende på det allt för ringa tomtutrymmet, som sjelfmalnt tvingar till dylika missförhållanden. Endast trenne afträden hava cementeradt underlag, af hvilka de två opraktiskt anlagda, ett har jord golf, öfriga träbotten; i ett par fall tjärade, eljest icke behandlade med något impregneringsämne. Uppsamlingskärlen utgöras i regel af tillsågade fotogen- eller oljetunnor, rymmande betydligt öfver en hektoliter, och oftast utan handtag; å ett ställe tjänstgör en anskrämmelig lår, å ett annat en bleckspann, en bykbalja m. m.; å några af träden saknas alldeles framstycket och består inredningen således blott af en pöl och ett kärl af ena eller andra sorten. Renligheten, snyggheten och den allmänna tillsynen kan man utan tvekan påstå totalt saknas å många ställen, å andra äro ju förhållandena jämförelsevis skapliga och endast i ett mycket ringa antal fall utan anmärkning. torfmull, kalk eller hithörande desodoriserande ämnen hafva ingenstädes kommit till användning.

Å trenne gårdar anträffades kärl för sopor och köksaffall, å ett ställe p1aceradt i särskild kur, hopbyggd med af trädet, men i hvilket motbjudande, vämjeligt skick, på ett annat i form af 6 stycken öppna halftunnor, stående midt på gårdsplanen i en lång rad utan skydd eller afbalkning, och endast å en tomt var anordningen utan anmärkning. Härmed tyckes öns innevånare hafva gjort hvad på dem ankomma för att ordna denna del af renhållningen, men ack hvilka rent fasansväckande förhållanden, som här te sig! Om jag säger att stora delar af ön utgöras af väldiga sophögar, här och hvar kantade eller strödda med svinmat, att öfriga delar bestå af risupplag, på ett ställe en urinpöl i samband med ett allmänt af träde af 3 x 7 qvadratmeters yta med mera med mera i samma stil, så kanske jag kortast tecknat det intryck ön qvarlämnat i mitt minne. Och huru kunna förhållandena vara annorlunda; då icke skymten af ordning eller kontroll tyckes finnas, utan allt kastas der det lämpar sig för lättjan eller brådskan?

Ön äger två allmänna vattenintag, af hvilken den ena källan är belägen å den bebygda delen, ligger lägre än omgifvande jordyta men hvarken dränerad eller skyddad mot regn, ytvatten eller andra tillflöden. Alldeles intill tvättade kläder. Den andra källan är något mera skyddad genom ett påfördt jord- och lerlager, men utan betäckning. Vattnet i denna var välsmakande, luktfritt och rent;. beträffande den förut nämnda undvek jag hvarje prof. Men utom dessa finnas 4 enskilda brunnar, alla med godt vatten icke sinande under starkaste torka, ett förhållande, som ej gäller de allmänna; flertalet af öns bebyggare äro därför sommartiden hänvisade att å Pantarholmen hämta sitt vattenförråd. Detta är i korta drag bilden af Långös sanitära förhållanden, sådana dessa tett sig för mig under ett 11 dagars inspektions besök å ön. Taflan är icke vidare tilltalande, och svårligen kan det väl tåla mer än en mening om behofvet att få dylika missförhållanden fortast möjligt afhjälpta. Ty med den byggnadsverksamhet som här är rådande, lämnar hvarje dag en ny fara för det allmänna samt ökade svårigheter att en gång vinna rättelse. Och nu börja tomterna blifva allt mer begärliga, priset å desamma allt högre och i samband härmed en sträfvan att i allt mindre lotter stycka sönder, hvad som ursprungligen långt ifrån varit för stort tilltaget. Och icke annat jag kan förstå, måste det för Carlskrona stad vara ett lifsvilkor att i tid ingripa och hindra eller åtminstone hejda elen pesthärd, som alldeles utanför dess dörrar redan antagit dimensioner, som inom kort kunna för staden blifva högeligen ödesdigra.