Gumme Berg & Ingrid Sunesdotters testamente och följande tvist och process

Källa; Karlshamns Rådhusrätt, volym FIIa:19, sidan 771 ff

Läst av Per Frödholm 2011-07-30, 2011-08-05, 2011-08-07

Uppvisat och uppläst för Magistraten i Carlshamn den 19 november 1737

Emedan vi undertecknade Gumme Berg och Ingrid Sunesdotter, som Gud i nåder redan behagat låta komma till tämlig ålder, och oss jämväl i timlig måtto, sin milda rika välsignelse förlänt, hava besinnat, att efter en deras - så väl som bägges död, när Guds vilja är, att den ske skall, obehaglig tvist och oenighet om den ej förut så mycket möjligt kan mera förekommas, torde sig av varjehanda orsaker och misstankar yppa, särdeles och i synnerhet emellan vår käre son Olof Berg, som ännu i vårt hus är, och delaktighet i handeln äger, och hans avlidne halvbroders Jonas Dahlgrens barn och deras föräldrar, så alldenstund det är icke allenast skyldigheten, utan och lagen likmätigt, att föräldrarna i deras livstid, så mycket i deras makt står, söka slika befarande oredor att förhindra. Ty har vi, efter inbördes överlägg, emedan vi ännu vid liv och hälsan äro, funnit för gott och nyttigt, någon disposition göra, som vår rena vilja är, skall efter den enas såväl som bägges frånfälle, obrottsligen hållas och efterlevas såsom den här efter följer.

Först förklara och erkänner vi att vår käre son Olof Berg, ensam och allena redare och ägare är till tredjedelen i skeppet Vandringsmannen och tiondedelen i skeppet Carlshamn och dess utgångna ladning, och att vi varken med honom uti samma skeppsdelar och ladning, någon lott eller del äger, ej heller, att han oss därför, det ringaste skyldig är, så att han ej behöver, eller pliktig är eller vara skall, att göra någon som denna emot honom och oss, nu eller framdeles misstankar har att få, kan för denna sin nu skyllda egendom någon reda eller ansvar. Ägandes han här förutan på lika sätt som han lovligen själv sig förvärvat, halvdelen i skeppet Lekatten och galleothen (galeasen) Olaus.

Gården som han av salige Runnegrens änka sig tillhandlat och betalat, förklaras och erkänns även väl, vara hans enskilda och förvärvade egendom, tillika med den sedermera skedda tillbyggnad, i det stånd det allt befinns, så att även så litet som för ovan bemälta skepp och fartyg, har han att göra någon därför reda och besked.

För det andra, alldenstund lagen 16 kapitlet giftermålsbalken lämnar föräldrar fri makt, ge barn sin, till full ägo, penningar eller andra lösören, eller och jord å landet eller hus i staden, efter ty som i 8 kapitlet jordabalken sägs, och att det som så givit är, ej må till skiftes återbäras, så finner vi vår kärlek och skyldighet fordra, med någon hedersgåva erkänna, icke allenast den barnsliga lydnad och vördnad, varmed vår käre son Olof Berg, alltid oss tillhandagått, utan och den oförtrutna flit, möda, arbete och trogna tjänst, han till vår båda fägnad, nöje och nytta, alltid i själva verket visat, ändock vi på honom i hans ungdom, icke så mycket kostat, som på hans halvbroder salige Jonas Dahlgren; så utan de ringa lin- och sängkläder, jag hans moder, själv igenom mina händers arbete tillverkat, vi honom jämte några husgeråds- och kökssaker, långt före detta, till full ägo givit, förära och giva vi honom även till full ägo och evärdlig egendom, nämligen

1. Vår lilla strandtomt här i staden, belägen under Nr 44 i kvadraten Västervik.

2. Vår ägande halvdel i galleothen (galeasen) Olaus och skeppet Lekatten.

3. Och vår halvdel uti de tobakspressar som i hans hus och gård inrättade äro, så att han nu mera förklaras för ensam ägare till förenämnda tomt, fartyg och tobakspressar, med vad där tillhör eller rätteligen höra bör, och således skall icke någon framdeles efter vår död, makt äga, att fordra eller påstå en slik gåva bör dras till inventering, skifte eller delning, varifrån det såsom en i lagen tillåten ren gåva befinns.

För det tredje, testamenterar jag Ingrid Sunesdotter min kära son Olof Berg, att efter min död, utom den halvpart, lagen honom tillägger av min giftorätt i boet, att njuta av den övriga fjärding, den sjätte penningen, så väl i ärvd som förvärvad, rörligt och orörligt, och sådant i förmåga även av lag 17 kapitlet ärvdabalken kommandes han efter min Gumme Bergs död, såsom allena rätt arvinge, att tillträda min hela giftorätt och del.

För det fjärde förordnar vi vår käre son Olof Berg, till att såsom förmyndare och nästa fädernes frände all god vårdnad och omsorg draga för vår salige Jonas Dahlgrens barn, att det arv som dem efter mig Ingrid Sunesdotter deras farmor kan tillfalla utsätts till deras mogna år och nytta med säkerhet på ränta. Dragandes vi för övrigt, till honom det goda förtroende att han alltid, så vida Guds nåd och lägenhet täckes förunna, dess sina broderbarn, bevisar allt gott, det som till deras välfärd och befordran lända kan.

För det femte, vi jämväl eftersinnat, att den skiljaktighet, misstanke och rättegång, vi oss föreställt torde uppväga, icke alldeles förtas och hämmas skulle, om ej likaledes angående handelsböckerna, blev vad nödigt är åtgjort och förordnat; ej hava vi även beslutat låta till underrättelse, besked och säkerhet nu och framdeles, en särskild ny bok inrätta över all vår, både enskilda och Kompani handel med vår käre son, och förklaras fördenskull denna allena, vad oss och våra enskilda eller Kompani räkningar angår, för själva rättesnöret, och att ingen annan, pantboken undantagen, efter en deras eller bägges död, skall vara varken hos den efterlevande makan eller vår käre son att fordra, eller påstå, såsom alla de andra eller äldre böcker som var antingen enskilda eller sällskapshandel med vår käre son, nu mera upphävda, dödade och kasserade äro. Varande denna nya inrättade bok inbunden, behörigt paginerad och bekräftad. Och är nu således detta vad vi för skäligt, nödigt och nödvändigt funnit, att göra och låta som vi ytterligare till alla delar erkänna och förklara, bör fast stå och icke återgå, eller emot vår rätta och rena fria vilja och maning, av någon vrångeligen uttydas, rubbas eller förändras. Carlshamn den 21 mars 1737

Gomme Bergh

Ingrid Sunesdoter

Egenhändiga teckning

Anno 1737 den 21 mars, vore undertecknade kallade och såsom vittnen bevista herr Gumme Berg och hans kära hustru dygdesamma Ingrid Sunesdotters förestående dispositions-, gåvobrevs- och testamentes bekräftelse, och blev det för den skull i bägges så väl som herr Olof Bergs närvaro, tydligt ifrån början till slutet uppläst, varefter uppå tillfrågan och noga föreställning några gånger, både herr Gumme Berg och hans kära hustru, detta dokument efter dess lydelse och innehåll frivilligt erkänna och förklarade deras vilja sålunda vara, som det i bokstaven lyder och stadfäste de bägge det sedan i vår närvaro med deras underskrift och teckning av den samma med egen hand som ovan finns, detta till bevis meddelas. Carlshamn ut supra.

Joh. M. Graan

Jochim Sjöberg

Protest mot ovan av Grandell och Bergman

Karlshamns rådhusrätt och magistrat FIIa:19 sidan 779-789.

Ädla, högaktade, välvisa och vällagfarna herrar. Borgmästare och Råd!

Huru såsom handelsman herr Gumme Bergs nu i herran om avlidna saliga hustru Ingrid Sunesdotter, uti dess livstid kort före dess död den 21 mars nästlidet år 1737, då hon, i sin höga ålder och enfaldighet, efter lagens 16 kapitel giftermålsbalken och 8 kapitlet jordabalken, varom hon ganska liten kunskap ägt, skall då med dess ännu i livet varande make, samtyckt och till dess son herr Olof Berg gett någon så kallad hedersgåva, under titel av full ägo, och något under titel av testamente, har vi av deras skriftliga författade disposition förnummit, hur de i första punkten deras son herr Olof Berg förklara och tillerkänna 3 delen i skeppet Vandringsmannen, och 10 delen i skeppet Carlshamn, med dess utgångna ladning, samt halva delen i skeppet Lekatten, som han lovligen själv sig skall förvärvat och galeothen (galeasen) Olaus, jämväl gården, den han sig skall tillhandlat av salige Knut Runnegrens änka och betalat, varför om det som förevänds, skall vara herr Olof Bergs förvärvade egendom, bör herr Gumme Berg, sådant med laglikmätiga skäl, såsom böcker, handlingar och skrifter stadfästa, i anseende där till, att förut ingen skillnad, uti deras hit intill och ännu idkade och tillstådda sammanhandling skett, utan allt varit och är uti en massa, som det tillförne varit och således följaktligen, vad som antingen kan vara förvärvat, köpt eller titel av gåva har, boets kassa där till blivit brukat, men ännu icke herr Gumme Berg visat vad dess son av sig själv haft i kassa, att uti en så ansenlig handel och egendom tillskjuta, som så stort och otroligt kapital på så kort tid kunde av sig kasta på herr Olof Bergs sida, och dess fader och moder i livstiden, som handlat i lånliga tider och visat både flit och vilja, att genom Guds nåd kunna något förtjäna, som troligt är vara detta och mer, då ganska liten del däremot skolat haft, och således icke den ringaste likhet med vart annat äger, mera än däruti att herr Gumme Berg och dess saliga hustru i rubriken av sitt upprättade testamente och gåvobrev kallar det en disposition om deras egendom, Nota Bene om deras egendom, som efter den enas så väl som bägges frånfälle obrottsligen hållas och efterlevas skulle, varuppå i första punkten, själva till erkännandet av förenämnda egendom följer, nämligen att herr Olof Berg till det i samma första punkt står skall vara ägare, och således är det ena mot det andra, och följaktligen testatoris och ej sonens egendom, eljest vore den deras disposition förordning erkännande eller förklarad ej underkastad, har alltså herr Olof Bergs äganderätt däruti ej annan verkan, än den som av rättigheten et capite testamenti diriveras kan, vilken efter ärvdabalken 17 kapitlet 7 § är inskränkt, här av följer;

1. Att förklaringen uti första punkten icke bör såsom laglig anses till någon annans prejudikat, ty fastän däruti står; förklaras för herr Olof Bergs enskilda egendom, så visas likväl, att den förklaringen sker utav en förment makt att disponera om sin egendom, som man vill efter sin död, vilken makt uti bemälta lagens rum och bemälta kapitel alldeles betagen är, och kan av testamentets första punkt slutas, att herr Gumme Berg med dess hustru, gör själv en åtskillnad på egendomen, ty sägs herr Olof Berg lovligen själv förvärvat sig halva delen av Lekatten, gården och galeothen (galeasen) Olaus, men det sägs icke om den förra egendomen.

2. Har det i andra testamentspunkten åberopats 16 kapitlet ärvdabalken sin grund på medgift och hemföljd, vid son eller dotters giftermål eller skillnad ur hus, som icke skett, mera nu än tillförne, och 8 kapitlet jordabalken 1 § och 2 § visar, vad å landet i de mål kan ges, samt bör stå eller återgå, och samma kapitels 3 § visar skillnaden och hur mycket i staden av hus eller tomt, vad det är ärvt eller avlat, bortges kan lydande orden sålunda; Äger man jord, hus eller tomt i staden har våld bortge 6 delen därav, vad det är ärvt eller avlat, vilket tydligen förklarar, så väl detta kapitel, som nämnda giftermålsbalken 16 kapitlet och det privilegium att bortskänka sin egendom, med varm hand, efter 16 kapitlet giftermålsbalken, har sin grund i åberopad 8 kapitel jordabalken och till casum icke lämpligt, medan samma kapitel talar icke om testamentsrätt, och testamentsrätten härflyter icke av rättigheten, i anledning av bemälta kapitel, utan bör deriveras efter 17 kapitlet ärvdabalken 5 § och 7 §. Kunnande även testamentets 4 punkt ej heller ha bestånd, som det med 20 kapitlet ärvdabalken skrider.

Alla gåvor har icke ett namn, ej heller målen och beskaffenheten, vilket lagen tydligen urskiljer, när det rätteligen blir förklarat, vilket Magistraten, som visat prov av faderlösa barns rätt, rättvist lär rätta, som allt föregående visas varar skett utan något faders eller moders kära avseende, på saliga Ingrid Sunesdotters andra egen livsfrukt, och rätta bröstarvingars, salige handelsmannens Jonas Dahlgrens efterlämnade tvenne små omyndiga barn, en son Magnus Dahlgren och en dotter Catharina Elisabeth benämnd, dem jag deras styvfader Petter Bergman, och dess köttsliga moder Petronella Sörman, till uppfostring nu äga, allt för den skull har jag Petter Bergman, som mina styvbarns fader och förmyndare, samt jag Nils Grandell, som barnens morfar och även förmyndare, funnit oss av slikt förfarande föranlåtna, hos Magistraten med våra påminnelser och protester, så väl emot förestående disposition, som det upprättade inventariet, inkomma. Har herrar Gumme och Olof Berg vid inventariets uppgivande, icke tagit de steg i akt, som ärvdabalken 9 kapitlet 1 § föreskriver, lyder således (lagtexten citeras) (…). Lär alltså solklart av föregående punkts innehåll;

1. Det den så kallade gåvan tillika med vad testamentet vara kan, borde uti inventariet vara infört, som lagen ärvdabalken 9 kapitlet 1 § dessa tydliga ord vad förord gjorda är anbefallt, lär likaledes;

2. Herr Gumme Bergs plikt vara sina köpmansböcker och skrifter, som bästa upplysning om deras gemensamma handel och bolag ge, utan riktiga böckers hållande ej någon reda visa kan, dem själva emellan eller när dispyter uppväxa, jämte det upprättade inventariet avge, som lagen med skrifter och handlingars upptecknande utverkar.

Alltså för slikt herrar Gumme och Olof Bergs motvilja och obenägenhet emot salige Dahlgrens barn, har vi funnit för skäligt så emot allt dess göromål i högsta måtta protestera, som och i lika måtta påstå det herr Olof Berg, som varit i bolag och handel med dess fader och egendomen så väl som dess fader disponerat, både före dess moders död, som och själv en rådande under dess moders sjukdom och dödsfall i faderns frånvaro utom land, den samma disponerat, det en var lär vara bekant samt sedermera vid den anställda inventeringen, själv varit med att upp- och framgiva vad antecknat blivit, måtte tillika med fadern fullgöra vad lagen honom föreskrivit, med inventariets underskrivande och edliga bekräftande eller i vidrig händelse, vara förfallen till ärvdabalken 9 kapitel 7 §. I anseende till nämnda brott, emot samma kapitel 1 § och till överflöd har vi här hos foga velat en liten förteckning, som vi ungefär veta herr Gumme Bergs och dess saliga hustrus egendom vara bestående uti, varav största delen av inventariet är utelämnat, för den skull och emellertid påstår i följe av ärvdabalken 18 kapitel 3 § borgen för allt vad i det så kallade testamentet finns anfört eller att det i kvarstad må sättas till laga slut, var jämte även påstås att herr rådman Graan och herr Sjöberg, som bevittnat och med sin underskrift verifierat samma så kallade disposition, måtte avlägga sitt vittnesmål.

1. Om tiden då det respektive skett och av dem bägge i levande liv och hälsa med egen hand och rörelse blivit underskrivit, och

2. Om karta penningarna in blanco påskrivna är eller om testamentet då redan varit av dem bägge underskrivet eller ej.

Över vilket allt påstående vi hörsamt anhålla om Rådstugurättens utslag och rättvisa svar över varje punkt och påstående, och som barnen således är dragna till process vara deras omkostnader reserverade, som å deras vägnar emot allt hinder och uppehåll av deras rätt i högsta måtta protestera framhärdar. Rådstugurättens hörsamma tjänare Nils Grandell och Petter Bergman.

Lämnas till Gumme Berg för kännedom, och dess utlåtande och förklaring. Karlshamns rådhus den 20 mars 1738, ad mandatum And Hackaert, loc sekreterare.

Gumme Berg svarar protesten;

Sedan jag först med förargelse hörde uppläsas herr Nils Grandells och herr Peter Bergmans skrift och förklaring emot mitt och m in saliga hustrus gåvobrev och testamente till vår käre son Olof Berg, har jag inte tänkt därpå ge vidlyftigare svar, än allenast säga, att det är en sanningslös skrift, och förteckning, som inte svar är värdig, dock vill jag nu kort, av vördnad för Magistratens kommunikation, svara på det som äntligen bör följa svar;

1. Såsom vi förut väl kunde oss föreställa att efter dödsfall skulle av hat, lust till träta och missunnsamhet påstås att vår käre son skulle bevisa hur han sin egen egendom förvärvat, såsom 3 delen i skeppet Vandringsmannen, 10 delen i skeppet Carlshamn med dess utgångna lodning, halva delen i Lekatten, och galleoten (galeasen) Olaus samt hus och gården, så har vi med flit som oss ålåg, att avrösa alla stötestenar förklarat, att han inte behöver eller pliktig är eller vara skäl, att göra någon som därom emot honom och oss nu eller framdeles misstankar har eller få kan, för denna sin enskilda egendom någon reda eller ansvar, vilket var och en som därefter frågar, ännu tjänar till tjänstvillig efterrättelse, och går det således ingen an, att fråga efter var, huruledes, och på vad sätt eller när vår käre son, denna egendom sig förvärvat, så vida ingen bättre ägare visar brev och bevis på densamma, varandes det ej sant, att det ena är, eller strider emot det andra i vårt brev och disposition, utan är nu sådant anförande oviktigt och utan värde.

2. Enär herrar Grandell och Bergman, och deras Concepist vill öppna deras ögon och förstånd, och läsa lagarna (nu jag mig har skaffat, och de kunna så göra med) 16 kapitlet giftermålsbalken, 17 kapitlet ärvdabalken och 8 kapitlet jordabalken, finna de mycket väl, att gåva till full ägo, är en särskild sak, än föräldrar och andra i deras liv, ge till vem de vill, ja alldeles oskylda, och att Testamente som icke förrän efter ens död tager sin begynnelse är en särskild sak, och att bägge delar kunna av den givas och gjort, så att den sammanblandning och uttydning herrar Grandell och Bergman gör, duger inte, hade vi ej haft frihet till vad som vi gjort, hade det lupit sin fara, men nu icke det ringaste.

3. Menar jag de lär så låta sig behaga, att Testamentets 4 punkt har sitt bestånd och inte strider mot 20 kapitlet ärvdabalken när stridigheterna blev lagligen avgjorda.

4. Menar jag att jag vid Inventeringens uppgivande tagit de steg i akt, som ärvdabalken 9 kapitlet 1 § föreskriver. Ty vad sterbhuset då ej tillhörde, behövde där intet att stå, och hade det varit av mig en dårskap och stor enfaldighet, om jag låtit införa, det som bortgett var. Ty då hade man liksom släppt in en fiende i en fästning, borde med sådant skäl de duga intet.

5. Har jag ju bilagt de nödiga skrifter och förteckningar som hör till Inventarium och tillgången, och återstår inget annat, än att de inte vill tro riktigheten, av den uppgivna Kompanisumman eller Behållningen, kunna de under processen få räkningar utskrivna av Kompaniboken, och mer är jag dem inte skyldig, utan allenast att besvärja inventariets riktighet, när de påstå, som jag ifrån första början vetat min skyldighet varit och mig därefter rättat. Ty jag har därtill gott samvete, och aktar sedan ingen hädelse eller hot eller protest, eller vad de vill ta sig för, så länge de villiga vara gunstiga, och låta lagboken bli i sin kraft samt förståndiga och rättvisa domare finnas.

6. Att min käre son för det som andrages måtte jämte mig underskriva och edeligen bekräfta inventariet eller vara förfallen till ärvdabalken 9 kapitlet 7 § i anseende till förberörda brott emot samma kapitel 1 §, är allenast en skrämsel, som ingen av oss förstår oss på, utan att jag är man i huset, som uppgett egendomen, och svarar, och saknar intet vara bortkommit, fast min saliga hustru dog en halv dag förrän jag kom hem, är och väl ännu veterligt, att min son samma tid även låg sjuk, och knappt utan hjälp kunde komma av sängen, men eljest skola de veta, att min käre son genom resolution blir därtill pålagd, lär han inte vara räddare därför än jag. Ty varken har eller behövde han snålas efter, att göra något olovligt tillgrepp, emedan vad vi honom hade ärnat, och han hade förtjänat var redan betänkt, och han var väl förnöjd.

7. Deras förteckning angående på en summa 43 910 daler silvermynt, varav de säga största delen av inventariet är utlämnat; Dröm, och således onödigt, besvära sig.

8. Borgen som begärs för allt vad i Testamentet finns anfört, eller att det i kvarstad sätts lär min käre son ej neka, emedan Testamentet består allena i en sjättedel av en fjärdedel i mitt inventarium när skifte hålls. Men för tjänst- och kärleksgåvan, som är hans lagfångna egendom, behöver han inte göra någon reda eller säkerhet för någon.

9. Är jag eller min käre son inte emot att herrar Bergman och Grandell, av den som till vittnesunderskrift gör sig nogsamt försäkrade, om tiden när det skett, och om det i min och min saliga hustrus levande liv och hälsa med egen hand och rörelse blivit underskrivit, så och om karta penningarna, då de skola finna sig i deras tanke bedrager, om de eljest om sanningen tvivla, som jag inte kan tro, är deras alvar utan lite att roa sig med. Ber slutligen jag hörsamt Magistraten ville snarast gunstigast resolvera, och den egendom jag uppgett dela, att jag slipper vårda det mig ej tillkommer. Magistratens hörsammaste tjänare, Gomme Bergh, författat av Johan Heinrich von Rechen.

Salige Dahlgrens barn har både jag och min saliga hustru haft kärlek för och hade vi även och skolat visat vår kärlek om inte så varit som det är, dock lär varken jag eller min son för Magnus fast han ibland förändrar sitt namn och nu heter Dahlgren intet undandraga oss om Gud låter honom (?) av oss leva att göra honom gott kärlek i sinom tid, Gomme Bergh.

Göta hovrätts dom 1738-06-06

Utslag; Hovrätten har detta mål i anledning av 27 kapitlet 8 § rättegångsbalken och 9 kapitlet 2 § utsökningsbalken sig till övervägande förekomma låtit, prövande härmed rättvist att Rådstugurätten i Karlshamn utan avseende på dess den 15 sistlidne maj, angående Olof Bergs instämmande, givna utslag, bör med fullföljandet av egendomens, och dess tillhörigheters, uppteckning, och det mera, efter Gumme Bergs avlidna hustru Ingrid Sunesdotter, således utan dröjsmål, förfara som uti 9 kapitlet 1 § och 2 § ärvdabalken finns, men för det övriga härutöver ej klagat är, bör Rådstugurättens ovannämnda utslag parterna till efterrättelse lända. Actum ut supra

Magistratens beslut 1738-06-16 klockan 14.00

När en timme har gått har inte Bergman eller Grandell infunnit sig, de har dock tagit del av hovrättens resolution. Rätten frågar Gumme Berg om han vill tillägga något? Svarar nej. Rätten frågar Gumme Berg om han vill utge räkenskaperna och andra handlingar, det som är i kompani med Olof Berg? Svarar att han har förmanat sin son att redan i måndags ge räkenskaperna till Magistraten. Men sonen var tvungen att hastigt resa bort och nu är böckerna inlåsta på hans kontor. Rätten ajourneras.

Göta hovrätts dom 1738-06-17

Olof Bergs ansökning och förklaring om upptecknings anstånd, angående hovrättens dom den 6/6. Ärendet remitteras till Rådstugurätten i Karlshamn.