Morgongåvoprocessen 1724-02-15.

Kongl. Giötha Rikes Hofsrätts dom uti den wid Lagmansrätten i Calmare läns och Ö. Lands lagsaga den 12 septembr. 1723 afdömde och derifrån hit lagradde? sak, mellan hustrun Maria Hinnriksdotter Metterstedt kiärande, och Simon Persson i Wäster Eknö på sin omyndige sons, Pehr Simonssons vägnar svarande, angående ägande rättighet till de 2/4 delar uti skatte crono hemmanet Eknö, som käranden påstår, i anledning af sin framlidne mans, bokhållaren Sven Månsson d. 25 maji 1721 utgifna morgongåfvobref niuta, hvarom jämte /s. 2/ rättegångs kostnader dristas, afsagd i Jönkiöping d. 15 februarii 1724.

Enkan hustrun Maria Metterstedt förmenar så väl Härads- som Lagmansrätten icke rätteligen grundat sig på det 9 cap: Jordeboken LL., och 1 st. af Testamentsordningen, emedan bemälte lagens rum icke handlar det ringersta om morgongåfvor, utan allenast om andra gåfvor, testamenter och dylika dispositioner, känna altså intet till detta mål lämpas, utan förmörka lagens mening uti 10 cap: gift mbl. LL., som stadgar, at morgongåfvor må gifvas i jord eller lösören hvarmedelst ingen åtskillnad mellan aflingar och arfvejord giöres; at sålunda är lagens rätta mening, vill bevisas af 1644 åhrs stadga om morgongåfvor /s. 3/ som allenast för adelsståndet räknar morgongåfvor för fäderna, och hustrun äger endast deraf nyttan, så länge hon i enkeståndet lefver, efter det elliest hade varit onödigt, at för ena ståndet giöra någon exception, om ej tillförne vart allment tillåtet, arfvejord evärderligen bortgifva uti morgongåfvor, kunnandes således icke dömmas om ofrälsemän efter någon, för adeln giord förordning, utan skall vara oförnekeligt, at den ofrälse hustrun, som morgongåfvan i arfvejord erhållit, och öfverlefver sin man barnlös, bör minsta sådan gifvna jord till fri och evärderlig ägo; och som sålunda skall vara kiäranden förnär skiedt derutinnan at äganderätten af hennes undfågna /s. 4/ morgongåfva, är från kiänd, och allenast nyttjandet deraf henne lämnat så anhålles att Härads- och Lagmansrättens dommar må upphäfvas och hon ersättning för använde expenser undstå. Hvarmot svaranden invänder, at testamentsordningen är i sig sielf klar, och 9 cap: Jordabalken LL., nogsamt visar, at allenast aflingajord må bortgifvas eller säljas till hvem man vill, men ingenstädes finnes i lagen, at man på något sätt må arfvejord abalienera, ej heller bördkiöpt jord med mindre hon först rättom bördemannom måste biudas. Hvad 1644 åhrs förordning angår, skall den icke kunna kallas någon exception ifrån lagen, utan rättare, ett privilegium /s. 5/ för adelsståndet, at enkior få minsta nyttan af arfvejord till visse i lagen utsatte tyder, hvilket till ofrälseqvinnor ej kan dragas; anhåller altså svaranden at dess son må med sin fasta arfvejord handhafvas och honom rättegångskostnader tillägges.

Detta med hvad mera parterna hvar å sin sida anfördt, hafver Kongl. Rätten uti behörigt öfvervägande taget; och såsom 9 cap: Jordabalken LL., Kongl. Majt´s resolution på adelens besvär af åhr 1682 §9. Samt 1686 åhrs förordning om testamenten förmå, at ingen hafver våld jord sina bortgifva, utan rättom arfvingom, fördenskull och i anseende till de skiäl /s. 6/ uti Härads- såväl som Lagmansrätten dommar af d. 25 junii och 12 septembr. 1723 updragne äro, pröfver Kongl. Rätten skiäligt och rättvist, dem härmed at gilla och stadfästa; och som käranden således tappar saken, bör hon de föromdsakade rättegångkostnader uti ett för alt med femtijo daler silfvermynt till Simon Perssons son ersätter; och sådant alt med rätta.

Actum et supra.

Per den Kongl. Hofsrättens vägnar.

Germ. Oderhielm [sigill] N. Lilliecreutz

Dom för Simon Pehrsson i Wäster Eknö. J.O.Hager

[Transkriberat av Per Frödholm 1999-12-16]