Blekingsk migration.

Källa; Agnes Wiréns arkiv, Blekingearkivet.

Olof Erikssons Carolina.

I Mörtjuks by i Hoby bodde Carolina Eriksson. Sjutton år gammal lämnade hon sitt hem för at aldrig komma tillbaka. Om hennes öden vittnar hennes brev till föräldrarna. Det var i sällskap med tre andra flickor från hembyn som Carolina en aprildag 1882 tog avsked av föräldrar och syskon. I brev hem berättar hon om överresan; ”…vi låg på oceanen i fjorton dager och der for di med di stackars emegranterna verre än kreatur…”. Flickorna hade reskost hemifrån, eftersom maten ombord var värre än ”svindraf”. Efter en månads resa kom flickorna lyckligt fram till den farm i Illinois som var deras mål. Där bodde en bonde från hembyn, far till Carolinas reskamrater.

Tydligen hade Carolina rest mot sina föräldrars vilja och hon var därför ivrig att framhålla vilken fin plats hon fått utanför staden Moline; ”Förlåt att jag var så olydig och vållade er sorj (…). Jag var ej så hård som jag gjorde mig (…). Jag kvävde mång tusen tårer när ingen såg det, men när jag hade tänkt så länge på Amerika så var det ej värt annat än resa och försöka (…). Älskade moder, ynka mig inte för jag lider ingen nöd (…). Jag har eget rum och bädd så fin så den finaste fröken kunde ligga i den (…). Ni trodde ej att jag kunde bli fet men jag är mycke fetare nu än när jag var hemma (…). Ni kan tro att när vårt bord är dukat så är det ej något herrskap i Sverje som har finare mat (…). Vi har alla slags fina rätter som till ett kalas”. Vilken piga hemma i Blekinge fick ligga till klockan sju om morgnarna och vara ledig två eftermiddagar i veckan? ”Di sa i Sverje att en piga fick sitta i gungstol och läsa tidningar och det trodde ni ej men det är sant för jag sitter däri men jag läser ej i tidningar utan hellre i min bok”.

Carolina hade ögonen med sig och kunde meddela upplysningar om förhållanden i Amerika som var ägnade att väcka häpnad i hembyn. Man levde på ett helt annat sätt än hemma. Ovant var det med köksgolvet som var målat och bara behövde såptvättas och med mjölken som bara skummades och sen slogs till svinen. Tvätten var lika stor var vecka ”som vi bruka hava en gång om året i Sverje”. Men det ”tostaste” var i alla fall att ”kaffekopparna ska vara på bordet varje mål”.

Carolina var duktig att arbeta och visste också om det; ”Jag skall säga att jag blir omtyckt var jag kommer för att jag är stilla och ordentlig och gör mina sysslor så di behöver ej göras om igen”. Hade föräldrarna varit betänksamma vid dotterns avresa, så måste breven snart ha lugnat dem. Carolina bytte ofta plats och fick allt bättre betalt. Hem kunde hon sända ”lommenäsdukar” av siden, spets att sätta kring lintygen och klänningstyg. Till jul blev det pengar till kakor och till snus. Strömmen av gåvor måste ha övertygat familjen därhemma om att Carolina var en flicka som förstod att slå sig fram. Beslutsamt gick Carolina in för att trivas och slå rot i det nya landet. Från första stund gick hon in för att lära sig språket. Smått föraktfullt skriver hon om Tilda från Hjälmsa, som inte kunde ett ord engelska och bara sparade pengar för hemresan. Inte ens en ny klänning unnade hon sig; ”Hon går med sina svenska trasor så jag riktigt skäms att taga henne till mina bekanter”. Och varför har inte Carolina gift sig efter 5 år i Amerika!? ”Som ni kanhända tänka har jag fästerman och har haft för två år (…). Han är både vacker och snäll och han gör allt han vet för mig (…). Så småningom fick man veta att fästmannen hette Alfred och var smålänning. Alfred etablerade sig som målarmästare i Evanstone utanför Chicago. Hösten 1893 flyttade äntligen Carolina och Alfred in i eget hem. Breven hem kom nu att handla om hemmet, trädgård, höns och framför allt om de två pojkarna, vilkas ankomst aldrig annonserades i förväg; ”Vi har fått en liten gosse till”. Sonen Lester åkte på en egen ”bisykel”. 1912 köps en ”atomobil”. Flera Hobybor uppsökte henne och hon ordnade bostad och arbete. Och med en suck säger hon ”Jag kan icke taga hit dem alla”. Kriget 1914 satte punkt för korrespondensen.

I augusti 1853 kunde man i tidningen Karlshamns Allehanda läsa en notis om att båten Amalia Maria hade avgått från Karlshamn med 196 emigranter från olika håll, vilka alla ”funno fartyget wäl och beqwämt inredt”. Amalia Maria var det första fartyg som fraktade passagerare till New York direkt från Karlshamn. Amalia Maria var av 178 lästers vikt och ägdes av ett rederi i Stockholm. Rederiets ombud i Karlshamn var herr Lagerblad. Om överresan med Amalia Maria gav småningom ett brev besked. Det var skrivet av snickaren Ola Persson och stod senare att läsa i Karlshamns Allehanda. Ola Persson berättar att man tog in friskt vatten i Helsingör och betalade tull. Ett fyraårigt barn, Elna, från Källeboda Jämshög dog på vägen. ”Ni må tro att det var högtidligt då det begrofs. Kaptenen jordfäste det, och sedan sänktes barnet ned i Oceanens brusande vågor”. Kaptenen på båten fick beröm, han höll både morgon- och aftonbön och i stilla väder även bibelförklaring. Ola Persson skrev; ”Om någon af eder i mitt gamla fädernesland skulle vilja resa hit så ville jag ropa med basunljud; Väljen en gudfruktig kapten, ty de allra förskräckligaste saker berättas om livet ombord på båtar, där kaptenen är världsligt sinnad”.

Tre månader senare infördes i Karlshamns Allehanda två brev, avsända från Galesburg, från en annan av passagerarna på Amalia Maria. Han hette C M Rylander, från Mörrum och på väg till Minnesota, och han berömde mycket det nya landet; Verktygen är bättre, mjölet vitare, fläsket fetare och ”skogarna liknar mer edra trädgårdar (…). Prästerna är inte sådana som i Sverige, der de inte kan skriva sina namn utan betalning (…). En svensk piga som överallt är mycket eftersökt, får genast vid ankomsten penningar att gå till staden och köpa klänningstyg, schal och hatt”. Kvinnorna hade inte mycket annat att göra än att ”pynta och laga mat”. Brevet uttrycker största belåtenhet med det nya landet, och säkert kände sig hustrun Johanna i Galleryda lockad att fara iväg. Men nu blev det inte så. Hennes make avled nämligen hastigt. Och så blev det Johanna som fick stanna hemma, en amerikaänka med många barn att ensam ta hand om. Längre fram utvandrade en av hennes söner till Australien.

Inte fullt så väl som många av de första emigranterna klarade sig en ur utvandrargruppen 1854. Ola Håkansson, allmänt kallad Ola Broke, var bonde i Brokamåla i Jämshög. Han annonserade redan 1852 om auktion på sin gård. I annonsen står att läsa att han ägde en stor gård på 500 tunnland. Man kan undra varför han sålde den och emigrerade med sin hustru Kerstin och en rad drängar och pigor och torpare, sammanlagt 15 personer. Sannolikt var det av religiösa skäl. Gruppen reste med briggen Eleonore till New York i juli 1854. Olyckorna hopade sig efter framkomsten. Hustrun Kerstin dog i rödsot. Ola själv avled efter 9 år i USA som en bruten och utfattig man.

Våren 1873 begav sig ett sällskap på omkring 30 personer iväg från Mjällby i västra Blekinge till Nordamerika. Man for med båt till Hull i England och gick i Liverpool ombord på ångfartyget Atlantic som ägdes av White Star Line. 80 av de 938 passagerarna var svenskar. Nära Halifax stötte den stora ångaren på grund. Alla passagerarna låg och sov. Även kaptenen och styrmännen sov. Det blev en förfärlig stöt, skeppet rullade över på sidan och fylldes med vatten. Alla som inte hade hunnit upp på däck drunknade, bl a flera av svenskarna. Många missförhållanden uppdagades efter katastrofen. Livbåtarna var t ex fastsurrade. Bland de omkomna fanns Olof Petersson och dess hustru Elna Olofsdotter från Mjällby socken. Från nämnda socken var sällskapet cirka 30 personer, 10 av dem omkom inklusive Olof och Elna. I Blekinge Läns Tidning den 10 april 1873 kan man läsa om katastrofen.

Amanda växte upp på ett torp i Sprattleboda nära Kristianopel i östra Blekinge. 1891 lämnade hon sitt hem och tog plats i Lyckeby som piga hos en handlande. På hösten 1892 följde hon med en hop ungdomar via Malmö till norra Tyskland. Alla i gruppen hade tecknat kontrakt på två år och placerades ut på större gårdar utanför städerna Neustadt och Oldenburg. Här hade mängder av lantarbetare utvandrat till Amerika och på gårdarna behövdes framför allt flickor som kunde mjölka. Amanda fick arbeta från morgon till kväll i de två år som hon hade kontrakterats för. Småningom blev hon gift i staden Kiel, fick många barn och fick uppleva två krig.

De flickor som emigrerade till Tyskland råkade ibland illa ut och blev då hemskickade. I konsulsrapporterna kan man läsa t ex om pigan Johannisdotter från Mörrum som var ”i hög grad lungsiktig” och knappt kunde gå. Hon hade varit i tjänst hos en värdshusvärd i Kiel som på själva julafton hade kört iväg henne på grund av hennes ”usla hälsa”. Av konsuln fick hon pengar för hemresan. En annan piga, Matilda Olsson från Ronneby, hade efter fem veckor körts ur tjänsten på grund av graviditet. För däckspassage till Karlskrona fick hon 9 mark av konsuln.

Svenskar stod före 1914 att finna i de flesta fack i Tyskland. I Lüneburg arbetade de som stenhuggare och i Ruhrområdet som stålarbetare. 1879 var cirka 200 svenskar sysselsatta vid gummifabriken i Harburg. Av de omkring 9 000 svenskar som under tiden 1901-1909 var permanent bosatta i Tyskland eller som pendlade fram och tillbaka på jakt efter arbete, beräknas cirka 2 700 ha arbetat som industri- eller gruvarbetare. Den tredje gruppen av svenska gästarbetare i Tyskland utgjordes av folk som avsåg att vidareutbilda sig i sina yrken. Sedan näringsfrihet införts i Sverige 1864 minskade gesällvandringen i betydelse och ersattes av utbildningsresor av annat slag.

I byn Evaryds utmarker bodde Augusta. Hon växte upp hos sin mormor, och när hon slutat skolan måste hon ut och förtjäna sitt uppehälle. Men det var svårt för en ung flicka att finna arbete i Blekinge, hellre då i Köpenhamn. Här hade de svenska flickorna rykte om sig att vara ordentliga och arbetsamma och det betalades högre löner än här hemma. Augusta for alltså till Köpenhamn och fick arbete i en fin familj. Allt var som en saga. Möbler, kläder, husgeråd så granna att hon aldrig hade sett deras make, och människor förnäma men snälla som i de vackraste sagor. Det blev en arbetsam tid förstås i Köpenhamn men en tid fylld av upplevelser som hon sen fick leva på resten av livet. Det blev nämligen så att hon väntade barn med en yngling som hon inte ville gifta sig med. Ensam slog hon sig ned i sin hembygd och ensam fick hon fostra sin son. Det blev ett hårt liv utan stänk av poesi med skurning av andras golv och tvätt av andras byk. Vi träffade henne ofta sedan hon på sin ålderdom hade slagit sig ned i en stuga i skogen. Krokig blev hon i ryggen och hon blev lite underlig på äldre dagar. Men när hon satte sig på sin trappa en sommardag kunde hennes ansikte lysa som förklarat, när hon började berätta om sitt livs stora tid – vistelsen i det fina huset i Köpenhamn.

Tekla Neal, född 13 juli 1884 i Froarp utanför Karlshamn. Intervjuad av en medarbetare vid California State University i Fullerton som ett led i an Swedish-American Project. Intervjun upptogs på band och har senare tryckts.

Tekla Hansson föddes 1884 i Froarp hon intervjuades 1988 och var alltså 104 år gammal. Hon berättar om hur hennes yngre syster, Emma 3 år gammal, dog i tyfoidfeber som hade drabbat alla barnen i familjen. Hon mindes begravningen på Asarums kyrkogård. Hon berättar om hur hennes far skickade ned henne i källaren för att hämta mer potatis till middagen och hur hon träffade på en huggorm i källaren, vilken slogs ihjäl och lades i en myrstack utanför huset. Hon minns att det fanns fruktträd och bärbuskar i trädgården. Fadern hette Persson och var elektriker. Han kallades därför för Elektriska-Persson. Familjen flyttade sen till Hällaryd, där Tekla började skolan. Sen flyttade man till Karlshamn. Här fortsatte hon i skolan men förtjänade pengar genom att skura trappor och sy knapphål. Senare fick hon arbete på stickfabriken, där 60 flickor var anställda. När Tekla konfirmerades ville hon ha en hatt, men det fick hon inte för sin far. Istället fick hon en sidenmössa som knöts under hakan. Senare fick hon jobb i en affär. Till Amerika for sen hennes äldre syster, och 1904 reste Tekla dit för att hälsa på systern. Hon for med båten Oskar I och träffade på resan en dansk som hette Kurt Hansen. Honom gifte hon sig med 1906 i South Dakota. I South Dakota bodde hon i 17 år och fick tre barn. Efter makens död gifte hon om sig med Harry Neal, vilken nu är avliden.

Färden med Amalia Maria hade enligt rapporterna gått lyckligt. När sedan antalet amerikaresenärer vintern 1853-54 såg ut att öka, uppstod helt naturligt idén att sätta in fler fartyg på routen Karlshamn-New York. Under loppet av april 1854 infördes upprepade gånger en annons i flera lokaltidningar under rubriken ”Skeppslägenhet” och med bilden av ett vackert segelfartyg. Texten lydde; ”I början av juni månad detta år bliver lägenhet för passagerare med ett nytt snällseglande fartyg direkt härifrån till New-York. Anteckningslista finnes att tillgå hos undertecknad Janne Camph”. I maj och juni utbröt ett litet annonskrig mellan å ena sidan köpmannen Janne Camph som nu agerade tillsammans med målarmästaren Andreas Lagerblad och å andra sidan redaren N Juhlin. Camph och Lagerblad erbjöd överfart med ”de af oss förhyrda emigrantskeppen” Cambria från Amerika, klipperbriggen Blohm från Norrköping och barkskeppet Magda från Stockholm.

Ännu i början av juni annonseras om lediga platser på emigrantfartygen. Men först den 23 juli avseglade Cambria med inemot 400 passagerare och järn. Två dagar senare lyfte briggen Blohm ankar under befäl av kapten Kink och lastad med järn och 156 emigranter. Det sistnämnda fartygets avgång kommenterades i tidningen med följande ordalag; ”Måtte alla dessa winningslystna menniskor icke blifva svikna i sina förhoppningar. De lära vid avseglingen ha yttrat sin belåtenhet med arrangemangen å briggen”. Det tredje av de fartyg som Camph och Lagerblad hyrt, Magda under befäl av kapten Österberg, avseglade den 9 augusti med järn och 122 passagerare ombord. Tidningen anmärkte; ”Utvandringen härifrån går sålunda raskt undan”.

Under loppet av två månader under sommaren 1854 hade inte mindre än tre segelfartyg avlöpt från redden i Karlshamn med utvandrare till Amerika. De skulle också, så vitt vi vet, bli de sista. Ångfartygens tidevarv stod för dörren. I tidningarna annonserades de följande åren flitigt om snabba turer med ”ångfartyg av järn” till Lübeck, Köpenhamn och Göteborg. Istället för den direkta routen med segelfartyg från Karlshamn torde blekingska utvandrare hädanefter ha valt den tryggare och snabbare med ångbåt via dessa städer.

Om överfarten med segelfartyget Cambria berättade en av passagerarna, Petter Svensson från Risanäs i Ronneby, i ett brev, daterat New Yorks hamn den 14 september. Vattnet blev surt under överfarten, men för övrigt rapporterades förhållandena ombord ha varit goda. ”Vår proviant räckte väl till en sådan resa till”. Kaptenen får beröm, inget dödsfall hade inträffat, men däremot hade två barn blivit födda. Fadern till det ena, fältskären Finke, lät införa denna ståtliga annons; ”Min kära hustrus lyckliga nedkomst med en välskapad son å skeppet Cambria på Atlantiska havet, som i det heliga dopet erhöll namnet Ely Frederik William, har jag äran tillkännagifva”. Något emigrantfartyg vid namn Charlotta, i Mobergs utvandrarepos, har dock aldrig lämnat Karlshamn. Vilhelm Moberg hämtade inspiration till detta fartyg från briggen Tre Kronor på Göteborgs sjöfartsmuseum.

Nils Pettersson Malmström var född 1831 i Lilla Holje. Han begav sig 17 år gammal till Karlshamn, där han arbetade i fyra år på Karlshamns Allehanda och utbildade sig till typograf. 1854 for han till Amerika och fick där anställning på pastor Hasselqvists nystartade tidning som hette Hemlandet. Han bytte då namn och kallade sig Armstrong. Senare arbetade han på Frihetsvännen och i metodisttidningen Sändebudet. Nils Pettersson Malmström Armstrong blev alltså en av pionjärerna för den svenska pressen i USA.

I juni månad 1852 avgick en fullriggare med namnet l´Industrie från Göteborg. Efter sju stormiga veckor kom fullriggaren fram till New York. Ombord befann sig en skara emigranter från Jämshög, 19 stycken, under ledning av Per Svensson, son till en båtsman i Brokamåla. Det var den allra första gruppen blekingska utvandrare till Amerika. Alla de nitton emigranternas öden har kunnat följas. En av de 19 var drängen Håkan Olsson från Kullan. Han var son till en bonde som hade anlagt ett bränneri på sin gård i likhet med sina grannar. När Per Nyman, den store förkunnaren uppifrån Småland, kom till Jämshög och höll en nykterhetspredikan i kyrkan, blev han väckt och gick hem och släckte elden i bränneriet och gjorde upp räkningen med brännmästaren. Sonen Håkan brukade på lek agera präst i hemmet, och fadern manades att låta honom studera i Lund. Det kostade emellertid för mycket, menade fadern. Om Gud ville göra sonen till präst, så visste han nog någon utväg att låta honom bli det. Präst blev också Håkan småningom men efter många vedermödor.

Håkan följde med emigrantgruppen från Jämshög till Amerika 1852. Man for direkt till Illinois, där Håkan den första tiden livnärde sig som järnvägsarbetare i Knox county. Här i Knoxville bodde en svensk präst som hade bildat en liten församling. Han hette pastor Hasselqvist och hade redan i Sverige rykte om sig att vara en stor predikant och själasörjare. Många blekingar sökte sig till Knoxville och Galesburg för att ansluta sig till hans församling. Håkan blev småningom Hasselqvists medhjälpare under den svåra koleraepidemin 1854 då det gällde att besöka de många sjuka och döende. Han tog lektioner i kyrkolära av Hasselqvist och sändes småningom ut som kolportör och lärare. Det berättas många historier om Håkan Olsson och hans stora muskelstyrka. Här är en; En man bjöd på kyrksup utanför ett hus där ett andaktsmöte var utlyst. Ingen fick komma in utan att ta supen. Men Håkan tog då karlen i sina kraftiga smedarmar, lyfte honom och satte ned honom med sådan kraft att både flaskor och glas gick i kras. 1860 blev Håkan Olsson prästvigd tillsammans med skollärare John Persson från Isaksmåla i Jämshög. Han blev alltså nybyggarpräst, en av Augustanakyrkans största pionjärer. Han dog 1904 i Henderson Grove i Illinois.