Provinsialläkaren om fylleriet i Blekinge år 1899.

Res ut en torgdag på vägarne kring Carlskrona och du skall i hvarje vägkorsning miltals från staden stöta på torgfarande, som i klungvis raglande vid åkdonen och bränvinsflaskan för munnen bjuda hvarandra afsked. Dessemellan möter du en eller annan skjuts med några stycken lallande, höjtande bönder, som under ständiga piskrapp martera sitt svettdrypande öfveransträngda kreatur. Dessa nu nämnda kategorier bör den resande helst undvika och framförallt icke tilltala, äfven om all anledning dertill finnes på grund af hindrande åkdon eller annat dylikt. Den tredje minst farliga, men lika vanliga torgbonden är den, som, redan full i staden, lemnar tullen raklång och snarkande i häcken, drifver fram på Guds försyn och ett vid dylika förhållanden uppfostradt djurs instinkt och lokalkännedom. Och det sorgliga är, att denna syn möter dig såväl i enspännaren från skogsbygden, i torparen uppe ifrån smålandsgränsen, som i den pelsklädde och i öfrigt fordrande storbonden. Och vår öbefolkning? Vid inresan till staden ser du mannen vid styret, vid hemresan ofta å båtens botten, fri från hvarje tanke på skutans skötsel, som nu öfvertagits af hustrun. Denna teckning är icke öfverdrifven, den kan af hvem som helst kontrolleras. Här är naturligtvis ej platsen för en deduktion af de vidtgående följder, en dylik last drager öfver en befolkning, och min mening är derför endast att häri söka en af anledningarne till den ringa förståelse, som kommit min innehafvande tjenst till del. Den djuriska råhet, som å landsvägen utan anledning tar sitt uttryck i ett timvis marterande af en stackars dragare, får i hemmet sitt aflopp på hustru och barn.