Sveriges ryktbaraste original

Johan Fredrik Askenberg

Några penndrag av en karlskronit

Utgiven 1871 av Bolagstryckeriet

Källa: Typograf Emil Holmdahls arkiv, Blekingearkivet

Anspråkslös, såsom den personlighet, vars namn läses å titelbladet, framträder denna lilla skrift. Om den förmår locka några löjen från läpparna, har den uträttat allt, vad författaren hoppats. I händelse den vinner någon avsättning, ämnar författaren med det snaraste utgiva ett supplement till densamma, innehållande anekdoter om Askenberg, varav i författarens ägo finns en icke så liten samling.

Vad är väl alla de genom ”den svenska Anakreon” odödliggjorda original i jäm- förelse med den sällsamma individ av vårt släkte, vars liv och verksamhet vi genom utgivandet av denna lilla broschyr velat åt minnet bevara? Vad är väl en Mowitz, Mollberg, Jensen eller Knapen, ställda vid sidan av Johan Fredrik Askenberg?

Hans roll var så säregen, hans uppträdande så avskilt från det vanliga, att vi djärvas tilldela honom epitetet: originalet bland Sveriges original. Alla original har haft något släkttycke med varandra; men Askenberg var fullkomligt sig själv och intet avseende, om man undantar, att han tillhörde Homo Sapiens, någon annan. Mot det påståendet, att han utgjorde en lem av ”skapelsens krona”, vänta vi att få höra många anmärkningar, men, går man till djupet av saken, så var han väl icke så alldeles utan ”ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen”, såsom gubben Lutherus uttrycker sig. Ja, vår broder var han, hur vi än resonerar; och vi frågar med den store, vilken vi ovan omnämnt:

Vem är som ej vår broder minns?

Fastän hans skugga mer ej finns

För nära 54 år sedan skådade Johan Fredrik Askenberg dagen i ett mindre hus, beläget i Stenbergsgränden, som sammanbinder Drottninggatan och Smedjegatan i Karlskrona.

I hörnet av nämnda gränd och Drottninggatan ligger stadens postkontor; och liksom genom detta skulle många viktiga affärer gå igenom Askenberg. Den västliga delen av Karlskrona utgör, (och har så varit förhållandet, så långt man minns tillbaka) liksom ett litet område för sig själv, vars invånare har föga gemenskap med den övriga staden och i seder och bruk ganska mycket skilja sig de övriga Karlskroniterna. De talar en från blekingskan betydligt avvikande munart, som besynnerligt nog ej är upptagen bland de olika dialekterna, kallad ”jauarespråk”, vilket ord uppstått av det egendomliga sättet att uttala det betydelsefulla ”ja”. Här uppfostrades Askenberg; och med sin naturliga fallenhet för originalitet och oaktat han så ofta gästade, snart sagt, alla Sveriges landamären, bibehöll han intill sin död detta tungomål, fastän hans underbart klingande organ gav åt detsamma en besynnerlig musikalisk färg, liknande nybörjarens försök på mässing. Vi har endast i förbigående anmärkt detta, enär det icke är vanligt att i ovanliga mäns levnadsteckningar inrymma något omdöme om talorganet, så vida icke är fråga om oratorer.

Fadern, fattig underofficer, hade bestämt den unge förhoppningsfulle sonen för sjömannabanan, emedan den lille Askenberg alltifrån de spädaste år visat stor benägenhet för det ”brusande” och ”stormande” och dessutom var av en särdeles vig och smidig kroppskonstitution. Inskriven såsom skeppsgosse vid Kongl. M:ts flotta, avancerade han efter några år till jungman, varpå en händelse inträffade, som nödgade honom begära entledigande ur kronans tjänst.

Sysselsatt med arbete å ett av de slopade örlogsskeppens rår och liggande framstupa över densamma, blev han – horrible dictu – svårt stungen, icke av solen, men ändock av något blankt, som på sjömansspråk kallas ”märlspik”, i den vid detta tillfälle mest framstående delen av hans corpus, vilken frestade en okynnig kamrat till anfall. Transporterad till flottans sjukhus, tillbringade han där en längre tid och utskrevs därifrån, visserligen till hälsan återställd, men oförmögen att tjäna kronan. Denna händelse stod alltid livligt tecknad för hans minne; och varje gång han under häftiga utgjutelser över den sjunkna disciplinen inom flottan omtalade katastrofen, kunde han icke undgå att ge vederbörande en duktig släng, för det de icke ihågkommit invaliden med något litet understöd. Du hade rätt Askenberg! Många har blivit lindrigare sårad än du och dock fått uppbära icke så oansenliga summor. Sitt resonemang häröver plägade han alltid sluta med följande ord: ”De´ vau, som jau sau dom; flottan skolle inte stå pall länge – gick de´ inte som jau sau?” Hade vederbörande tänkt på Askenberg, hade måhända vår marin ännu varit aktningsbjudande. ”Små orsaker, stora verkningar.” Sanningen av denna sats är ju av erfarenheten till fullo bestyrkt. Den ”oförutsedda” tilldragelsen, som orsakade Askenbergs avskedstagande, var enligt vårt förmenande kanske icke mindre sorgligt för honom själv än örlogsvapnet. Måhända gjorde detta i honom en stor förlust. Det är icke omöjligt, att han en gång vunnit de epåletter, han sedermera dömdes att borsta; och i så fall hade hans avancemang troligen blivit storartat. Askenberg sjöminister – och kapten Mankells proposition om Karlskrona- befästningarnas raserande utan votering bifallen; ty Askenberg var, såsom bekant, allt annat än vän av vårt gamla Trossö.

Emellertid hade ödet annorlunda beslutat. Askenberg kastade sig in på en bana, där han vann en större utmärkelse, än han, beklädd med de högsta värdigheter inom flottan, skulle ha uppnått. Askenbergs medfödda mångsidighet skulle tvivelsutan ha gjort honom bemärkt, han måtte ha tillhört det ena facket eller det andra, men för affärslivet ägde han nog övervägande anlag. Askenberg lyckades nämligen bli engagerad såsom herrar källarmästares och hotellvärdars resande kommissionär och faktotum. Oss veterligen hade förut i vårt land ingen sådan funnits. Försedd med en mängd ampla vitsord, bestyrkande hans pålitlighet och affärsförmåga, bröt han sig en alldeles ny bana, varigenom han icke allenast skulle komma att rikta sin pung utan även förskaffa vederkvickelse åt tusentals hungrande magar och törstande strupar. Själv gourmand, reste han, så länge hans krafter tillät, årligen om somrarna längs Sveriges hela kust, alltifrån Haparanda till Svinesund, luktande, smakande, tummande, prutande, gillande, förkastande. Intet annat dög än det av Askenberg uppköpta. Ja, vi har med egna ögon på en källare i Västervik en gång sett en matsedel, enligt vilken där serverades ”biff, bultad á la Askenberg”. Han var sålunda källarmästarnas, kyparnas, källarflickornas, ångbåtsmamsellernas och alla liebhabrars av ett gott bord vän och förtrogne. Med de utsöktaste läckerbitar fick han smörja kråset; och man kan tänka sig, hur han njöt, sittande bland de egyptiska köttgrytorna i ett av stek och varjehanda andra saker osande kök, samt kringsvärmad av uppsluppna källarnymfer. God aptit hade han av naturen; och en och annan ”smällare” på hans rosiga kind stegrade naturligtvis densamma betydligt. Så snart han gläntade på dörren till stekarnas och kotletternas väsande verkstad, störtade de rödblommiga, välfödda jäntorna, liksom älskarinnan emot sin länge väntade Adonis, emot honom, utbredde armarna, omfamnade, smekte, pussade, log och skämtade. Ja, det blev en glädje, omöjlig att beskriva. ”Go´ dag, min lelle söte, snälle rare Askenberg! Jag har gömt någe´ de´ allra delikataste åt honom, för han kan aldrig tänka sig hur mycke´ jag håller av honom.” Så lät det; och var icke Askenberg en lycklig ost, så har väl ingen varit det. Det må här anmärkas, att orsaken, varför han icke förde någon mö till altaret, troligen icke var någon annan än den, än han kände, att han med sitt ömma hjärta icke utan de grymmaste kval skulle ha erfarit, att någon av hans många beundrarinnor stött dolken i bröstet vid tanken på, att en medtävlerska, i salig hänryckning vilande vid hans hjärta, fick från hans underbara, violetta läppar höra viskas: ”din för evigt”. Det var nog anledningen, varför han trippade ensam genom livets labyrinter, där man ju så väl behöver ledas vid handen av någon liten ljusalv. Dock nog därom.

Under de senare åren, då hans hälsa och krafter alltmera avtog, kunde han icke såsom förr ägna sig åt sitt kall. Flera somrar vissnade, utan att Askenbergs fysionomi blev synlig utom Karlskrona; och på de sista åren upphörde han alldeles med sina resor. Genom en sparsamhet, som skulle ha vunnit erkännande till och med av Jöns Pehrsson, den namn- kunnige Sunnerborepresentanten, och den ovanliga förmåga, han besatt att väl placera sina på den goda affärsverksamheten vunna kapital, hade han, enligt deras påstående som med honom hade närmare beröring, kommit i besittning av en liten förmögenhet, som skulle ha gjort det möjligt för honom att nu leva ett fullkomligt oberoende privatliv; men Askenberg, som intet ögonblick kunde vara overksam, fortfor intill slutet med sina vintergöromål, om vilka vi nu vilja något utförligt orda, enär vi varit i tillfälle att följa dessa med särskild uppmärksamhet, då det endast var hans födelsestad, som fick njuta frukterna av desamma.

Det var i denne sin egenskap, som han förvärvade sig titeln av herrar officerares språkrör. Skulle nämnda herrar ha någonting uträttat, skulle det alltid gå igenom honom. En bal tillstundade, en födelse- en namnsdag – ”Askenberg, en snitsig bukett trollar du ihop till i morgon bittida”. ”Nej, inom tre röda minuter, herr löjtnant!” var Askenbergs svar; och i flygande fläng bar det av ut för att vigilera blommor. Om han hade fått ett sådant uppdrag av hundrade och det var vid själva jultiden och därtill i elfte stunden, så var säker på, att han icke kom till någon tomhänt tillbaka. Men det var icke nog att han var ”blomstervigilör”; han skulle också till den sköna överbringa uttrycket av hjärtats känslor. Tänk dig, värde läsare, Askenberg belastad med en mängd de smak- och praktfullaste buketter, vilka skulle ha försatt herr Leufstedts vänner floristerna i hänryckning, och stående en balafton vid ingången till societetshuset i Karlskrona, med den ut- söktaste bugning och det finaste småleende i världen sticka de doftande blomsterstrutarna i händerna på de med sylfidisk lätthet och venusiskt löje på läpparna ur de utanför stannande ekipagen insvävande valkyriorna. ”Tack, söta Askenberg” – en liten klapp på kinden; åh man kan bli galen, när man tänker på Askenberg: ”Åh, ingenting att tacka för”, svarade han emellertid helt obesvärat och vred sina nystärkta kravatter.

Ett förtroendeuppdrag av ännu viktigare art hade Askenberg. Försedd med en av honom själv uppgjord och förd förteckning över stadens kamelior, anmodades han av de bålda Martissönerna ombesörja vissa intimare rendezvouser, på vilken affärsverksamhet han inhöstade icke så obetydligt. Att man satte ett obegränsat förtroende till honom, bevisar just det senast anförda. Icke hade man lämnat vem som helst detta maktpåliggande uppdrag.

Ekonom i ordets egentliga betydelse, förtjänade Askenberg mynt även på ett annat sätt, som torde förefalla otroligt, men icke desto mindre är överensstämmande med verkliga förhållandet. Vid glada tillfällen, då herrar officerare ville riktigt krya upp sig, efterskickades Askenberg; och sedan man träffat överenskommelse om viss kontant erkänsla, undfägnades han med en väl applicerad bastonad, vilken han mottog, utan att med en min förråda den smärta, som tillfogades hans arma, för att tala i Homerisk anda, ”märlspiksstungna” akterspegel. Hans förakt för kroppsliga lidanden, värdigt en Mucius Scaevola, belönades icke allenast med penningar, ehuru hans vanliga anspråk var ”tolv skilling å en konjakare”, utan även som oftast med kädesplagg eller något annat nyttigt (endast sådant ägde värde i Askenbergs ögon), särskilt en gång med en väst, vilken han i flera år bar såsom ett utmärkelsetecken. Utom allt detta var Askenberg herrar guld- och silvergalonerade krigares borstare, skoputsare, piprensare, sömmerska, städerska, hjälpmadam, ja till och med namnsdagspoet. Såsom ett exempel på hans skaldeförmåga rinner oss i minnet följande devis, i en handvändning nedskriven på en för en viss fröken bestämd present, vilken nätta stump vi med diplomatisk noggrannhet här återger:

Itt ärmbann af goll

Haur jau kypt för dinn skoll,

Dätt kåstar fämtio banko,

Å schälf fårr jau gno

I trausia sko,

Männ dätt ger jau schälfvaste fanken.

”Innehåller Askenberg ännu något mera?” Ja, han var herrar kypares, handelsbokhållares, ja pigornas levande väckare; och den kunde skatta sig lycklig, som fick se Askenberg en mörk vintermorgon klockan 5 kliva i snödrivorna, skala från hus till hus, slita i klocksträngarna och, ihågkommande livet ombord, med stentorstämma ropa: ”Alla man på däck!”.

Ingen stor man har utan motståndare gått genom livet. Även på Askenberg kan denna sats tillämpas. Hur rakt han gick sin gata fram (det hände nämligen mycket sällan, att fått sig ”en fluga” för mycket), hade han alltid i hälarna en massa stojande gatpojkar, som ville göra sig lustiga på hans bekostnad. Så snart de blev honom varse, störtade med skadeglädjen avmålad i deras anleten hejdlöst emot honom och under utropet: ”Si go´ dau, Taskenberg!” slet honom i kläderna, bombarderade honom med gatsand och kautschukbollar, samt avlossade pil- och pluggbössalvor mot hans huvudbonad. Förfärligt måtte det härskri ha varit, som uppstämdes utanför Jerikos murar, men vi tro, att Israeliternas strupar icke var mäktigare av ett starkare ljud, än Askenberg, då han vid dessa olyckstillfällen hov upp sin röst och utropade: ”Karlskronitiska hundar, bovar, skojare, banditer, avgrundsandar – polis, häkta dem – polis, poliiis!!!”. Ofta lyckades han fastta de mest djärva; och då släpades de ögonblickligen till stadens polisvaktkontor, där häktningsyrkande genast framställdes. Polisen var nog lättsinnig att le åt den så illa behandlade medborgaren. Brottslingarna sattes genast på fri fot, och den lidande erhöll ingen upprättelse. Skolorna besökte Askenberg mycket flitigt, men icke för att ta kännedom om undervisningen, ty den stod, enligt hans förmenande, i vår goda stad på den lägsta ståndpunkt, utan för att till vederbörlig näpst befordra okynniga alumner, med vilka han utkämpat någon het batalj. Vid det Askenberg stack in huvudet genom skoldörren uppstod ett sådant sorl och oväsen, att läraren för ordningens återställande nödgades, snart sagt, utvisa honom. Författaren har själv en gång i barndomen för sitt okynne råkat i Askenbergs klor och blivit likt en av polisen anammad förbrytare med blödande hjärta införd i en skolsal, för att undfägnas med en duktig stut, men kom alldeles helskinnad ifrån affären, ty att författaren råkade tillhöra en helt annan undervisningsanstalt, än Askenberg förmenade.

Genom den rastlösa verksamhet, varåt han i följd av sin medfödda benägenhet att stå alla till tjänst under sitt liv hängav sig, bröts så småningom hans hälsa; och i början av innevarande år nedlades han på sjukbädden, för att aldrig mera därifrån uppstå. Intagen på länslasarettet i Karlskrona, tillbringade han, behäftad med ett obotligt hektiskt lidande och underhållen på kommunens bekostnad, sin sista tid därstädes. Det torde förefalla besynnerligt, att Askenberg, som förut uppgetts ha varit kapitalist och därtill mycket sparsam, skulle behöva ligga kommunen till last. Till förklaring över detta förhållande får vi nämna, att hans förmögenhet icke bestod i kontanter, utan en mängd, till större delen betydliga belopp upptagande, reverser, vilka han med bestämdhet förklarade med få undantag innebära tillräcklig säkerhet. Förmenande, att flertalet bland Karlskrona officerskårs medlemmar var hans gäldenärer, sade han sig vilja dröja med fordringarnas indrivande, intill dess han icke längre förmådde arbeta och sålunda verkligen var i behov av densamma. För författaren förevisade han under sin sista sjukdom flera dylika skuldebrev, utfärdade, fastän på ett något originellt sätt, av uppsatta personer inom samhället, för att bevisa sanningen av detta sitt påstående, ehuru aldrig författaren i likhet med allmänheten varit klentrogen vis á vis Askenbergs uppgifter ifrågavarande fall. Askenberg, människovänlig såsom få, ville måhända, kännande sitt slut nalkas, då hjärtats känslor pläga framträda med dubbel styrka, hellre själv försaka, än veta, att någon för hans skull nödgades umbära, vilket förmodligen var orsaken, varför han uraktlät förvandla sina papper i penningar, då det hade varit så behövligt.

Den 16 augusti kl. ½ 9 f m upphörde Askenberg att andas. Man väntar måhända en teckning över hans sista stunder; men vi kunna icke tillfredsställa läsarens anspråk i detta hänseende. Det enda vi med visshet känna är, att han intill slutet visade prov på affärsgeni, ty att han till sina medpatienter försålde den kost, inrättningen bestod honom och han icke själv förmådde förtära, vilket hade till följd, att hans börs, alltid innehållande något under hälsans dagar, men däremot tom vid hans intagande å lasarettet, befanns vid efter hans frånfälle anställd undersökning innehålla 2 ¼ krigare. Han avled sålunda i långt utblottat tillstånd, vilket man icke alltid kunnat säga om andra stora män. För övrigt efterlämnade han ingenting, med undantag av reverserna och garderoben, vilken enligt författarens och många andras förmodan kommer att hembjudas staten till inlösen, för att pryda vårt minnesrika riksmuseum.

Som Askenberg härstädes icke ägde några anhöriga, fick även kommunen bekosta hans likbegängelse, vilken i en den stores tänkesätt värdig enkelhet försiggick söndagen den 20 i samma månad. Jordfästningen förrättades i stadens fattigvårdskyrka, utan att åtföljas av något liktal eller dylikt, vilket den hädansovne i livstiden förmodligen själv undanbett sig, varefter stoftet jordades å den i närheten av staden belägna så kallade fattigvårdskyrkogården. Där vilar de jordiska kvarlevorna av Askenberg i en dal utmed havet, som smeker hans öra med sånger om alla glada äventyr med ångbåtsflickorna, det bevittnat. Karlskrona officerskår lär ha för avsikt att å gravkullen resa ett monument, värdig den store, som vilar därunder.

Återstår att lämna en bild av Askenbergs yttre och inre människa. Vi har förut endast antytt ett eller annat kvarstående hos honom. Askenberg, av medelmåttig längd och iföljd av det ovanliga rörliga liv, han förde, till ytterlighet mager, ägde åtminstone på senare år ett utseende, som genast frapperade. Något lockigt, gråsprängt hår, varigenom kammen troligen icke ofta än varje julafton passerade; ögon, som, stötande i rött, liknande kaninens; näsa, formad som en plogbill och alltid rågad med fabriksvaror; kinder, rosiga som en 27-årig mös; mun, erinrande om simpans; läppar, tunna och violetta – se där, hur huvudet tog sig ut. Med händerna över bröstet instuckna i ärmarna på det plagg, som tjänade till betäckning av bålen, gick han mycket fort, snubblande mot gatstenarna och svängande åt sidorna liksom en i hastig takt gående pendel.

Iklädd en tämligen massakrerad tulubb eller en kappa efter nyare tiders mode, dock utan avseende på årstiden, utpyntad med ”fadermördare”, vartill såsom mönster troligen tjänat en liksidig triangel med vinklar om 45 grader, samt iförd en tämligen luftig fotbetäckning, kunde emot hans habit med fog icke göras någon anmärkning, om man undantar, att kläderna ständigt bar vittne om hans ostadiga gång, och att fickorna begagnades till skafferi. Smörgåsar, ostkanter, illa massakrerad ansjovis, rädisor, köttstycken, till en del avgnagd hummer, med allt som tillhörde ett gott bord, var dessa försedda. Då andra snusare vanligen icke bär på sig fler än en dosa, hade han alltid två, en med och en utan innehåll, den förstnämnde bestämd för hans egen nasus, men den sistnämnde avsedd att upptas, då någon mötande bad honom om svalka för sitt luktorgan. Man tycker väl, att denna anordning icke väl stämmer överens med den hjälpsamhet vi tillskrivit honom, men man må betänka, att Askenberg resonerade så: snus är ingen nödvändighetsvara och endast med det nödvändiga vill jag stå mina likar till tjänst. Mycket stadd på resor, var Askenberg ytterst försiktig, varpå såsom bevis må anföras, att han vid sådana tillfällen förvarade sina kontanter i ett tändsticksfodral av mässing.

Om hans andliga egenskaper vill vi icke mycket orda. De var verkligen goda och särskilt må nämnas, att hans ordhållighet och pålitlighet var ovanliga – detta sagt utan all ironi. Ett mindre vackert drag kunde dock i hans liksom alla andra dödligas karaktärer upptäckas. Till sin födelsebygd hyste han nämligen ett outplånligt hat. ”Karlskrona, ä´ de´ sämsta hål i verlden; nej tacka vill jag Stockholm – de´ heter duga!”, plägade han ofta yttra. ”Jau räknar inte Karlspina för min boningsort; si jau bor i Göran Helsingsgränd n:o 3, ska´ herren veta”. Orsaken, varför han hyste en sådan antipati till den ort, varifrån han var bördig, känner vi icke med säkerhet, men ingalunda biträda vi deras åsikt, som förmenar, att gatpojkarna alstrat densamma.

Askenbergs personlighet har varit synlig på scenen. För några år sedan grep sig en författare an med att göra honom till föremål för dramatisk behandling. Det stycke, i vilket han figurerade, uppfördes i en kunglig marinregementes kasern inrättad provisorisk teater; och en korpral vid regementet berättas ha blivit befordrad till underofficer för sitt lyckade utförande av Askenbergs roll.

Vi hade skolat pryda omslaget till dessa anspråkslösa blad med den mans porträtt, varom de handlar; men hans bild, väl träffad, finns överallt i husen såväl i Karlskrona som annorstädes, intagande en mer eller mindre framstående plats, vadan vi ansett ett sådant arrangemang obehövligt.

Ingen tid har haft att uppvisa eller kommer troligen att uppvisa en sådan personlighet, som Johan Fredrik Askenberg. I traditionen skall han visserligen leva intill senaste åldrar; men då denna icke förmår bibehålla bilden oförfalskad, har vi tagit oss för att nedskriva dessa blad.

Vår Askenberg, vår Askenberg

Ljud högt, o, dyra ord!

Ditt liv behöver icke färg,

Du var en karl av must och märg,

Det vet vår hela kära nord.

Din ära vitt är spord.

Du har nu förts att bo i glans

Bland guldmoln i det blå,

Ditt liv är nu en stjärndans,

Och bruten av gatpojkars lans;

Men sörja lär de ändå,

Att bort du skulle gå.

Askenbergs anor

1 Johan Fredrik Askenberg, född 1817-11-01 i Karlskrona 6:21 (K),

Karlskrona sfs, död 1871-08-16 i Karlskrona 2:23 (K), Karlskrona sfs,

(av lungsot). Skeppsgosse, kronojungman i Karlskrona 2:23 (K), Karlskrona sfs.

[ Far 2 ] [ Mor 3 ]

Faddrar: Överskeppare Nils Cedergren och dess hustru Cecilia, arklimästare Hans Fredrik Lundgren, jungfru Anna Catharina Kellgren. Barnet döptes av hovpredikant Schyttén. Bosatt i 14:8 1844-1847. Död ogift, begravd den 20 augusti på fattigvården. Biografi finns i typograf Emil Holmdahls arkiv, Blekingearkivet. Porträtt finns i Blekinge Museum.

*** Generation I ***

f

2 Carl Gustaf Askenberg, född 1787-10-21 i Karlskrona (K),

Karlskrona Amiralitet, död 1839-10-16 i Karlskrona 12:23 (K),

Karlskrona sfs (av tärande sjukdom).

Arklimästare örlogsflottan, underkonstapel i Karlskrona 12:23 (K),

Karlskrona sfs.

[ Far 4 ] [ Mor 5 ] [ Maka 3 ] [ Proband 1 ]

Födelse: 1760.201.14900. Bosatt i 12 kvarteret hus 23, hfl 1821-1826 (1761.3.62900, 1761.77.88800, 1760.313.75500). Död 52 år gammal, begravd på kyrkogården, 1761.67.85700.

Mantalsskriven 1816 november i 6:19, hyresvärd Jonas Palmberg

Mantalsskriven 1817 november i 6:21, bor hyresfritt hos svärmodern

Gift 1814-11-04 i Karlskrona sfs med nästa ana

Barn:

* Carl Johan Askenberg, född 1815-07-19 i Karlskrona 6:21 (K),

Karlskrona sfs, död 1815-07-25 (av slag).

Dopvittnen: Stadstimmerman Samuel Kjellberg och dess hustru Christina (morfar och mormor), arklimästare Carl Wilhelm Camberg och jungfru Johanna Sophia Kjellberg (moster), 1761.72.72400.

* Christina Helena Askenberg, född 1816-08-12 i Karlskrona 6:21 (K), Karlskrona sfs, död 1816-08-18 (av slag).

Dopvittnen: Barnmorskan Margareta Catharina Enebom, 1761.72.73600.

* Johan Fredrik Askenberg, född 1817-11-01, se ana 1.

m

3 Ingrid Maria Kjellberg, född 1777-04-24 i Karlskrona (K),

Karlskrona sfs, död 1838-07-30 i Karlskrona 12:23 (K), Karlskrona sfs, (av tärande sjukdom). Arklimästarehustru i Karlskrona 12:23 (K),

Karlskrona sfs.

[ Far 6 ] [ Mor 7 ] [ Make 2 ] [ Proband 1 ]

Födelse: 1761.72.39500. Bosatt i 7:30 i hfl 1811-1815. Död 61 år 2 månader gammal, begravd på stadskyrkogården, 1761.67.85100.

Gift 1814-11-04 i Karlskrona sfs med föregående ana

*** Generation II ***

ff

4 Petter Askenberg, född 1753-03-02 i Karlskrona (K), Karlskrona Amiralitet. Stenhuggare i Karlskrona (K), Karlskrona Amiralitet.

[ Far 8 ] [ Maka 5 ] [ Son 2 ]

1760.84.20000

Gift 1787-05-06 i Karlskrona Amiralitet med nästa ana

Barn:

* Carl Gustaf Askenberg, född 1787-10-21, se ana 2.

* Margareta Catharina Askenberg, född 1791-07-26 i Karlskrona (K), Karlskrona Amiralitet. 1760.201.27900

fm

5 Magdalena Kjellman. Stenhuggarehustru i Karlskrona (K),

Karlskrona Amiralitet. Änka vid giftet.

[ Make 4 ] [ Son 2 ]

Kjellman enligt vigselbok. 30 år gammal när båda barnen föds. Kihlman född 1749 enl Amt hfl 1811-1819 (1760.313.75500).

Gift 1787-05-06 i Karlskrona Amiralitet med föregående ana

mf

6 Samuel Nilsson Kjellberg, född 1748-1751, död 1817-09-18,

(av tärande sjukdom). Stadstimmerman i Karlskrona 6:21 (K),

Karlskrona sfs.

[ Maka 7 ] [ Dotter 3 ]

1761.2.45500. Död 66 11/12 år gammal, 1761.67.75500.

Gift med nästa ana

Barn:

* Anna Catharina Kjellberg.

* Ingrid Maria Kjellberg, född 1777-04-24, se ana 3.

* Sven Peter Kjellberg, född 1778-12-11 i Karlskrona (K),

Karlskrona sfs. 1761.72.40500

* Sven Peter Kjellberg, född 1780-06-04 i Karlskrona (K),

Karlskrona sfs. 1761.72.41600

* Nicolaus Kjellberg, född 1783-12- i Karlskrona (K), Karlskrona sfs. 1761.72.44700

* Johanna Sofia Kjellberg, född 1793-10-11 i Karlskrona (K),

Karlskrona sfs. Födelse: 1761.72.55300. Bor hemma hos Askenberg i hfl 1831-1835, kallas för svägerska. I 4:28 1810-1813 med syster Ingrid Maria.

mm

7 Christina Svensdotter Bergdahl, född 1748-1750, död 1819-07-05,

(av tärande sjukdom). Stadstimmermanshustru i Karlskrona 6:21 (K),

Karlskrona sfs.

[ Make 6 ] [ Dotter 3 ]

Hyr ut en lägenhet hyresfritt i 6:21 till sin svärson med familj, mantal 1817. Nämnd som Bergdahl 1780. Död 69 år gammal.

Gift med föregående ana

*** Generation III ***

fff

8 Tore Askenberg. Volontär i Karlskrona (K), Karlskrona Amiralitet.

[ Son 4 ]

Barn utan känd moder:

* Britta Christina Askenberg, född 1750-08-14 i Karlskrona (K),

Karlskrona Amiralitet. Födelse; 1760.83.14600.

* Petter Askenberg, född 1753-03-02, se ana 4.

* Jonas Askenberg, född 1755-10-26 i Karlskrona (K), Karlskrona Amiralitet. 1760.84.25100

Note!

Sifferkombinationerna, ex 1760.201.27900, hänvisar till Genlines gid